De stora undvek rävsaxen
LEDARE. Den som läst Astrid Lindgrens Madicken minns kanske avsnittet där Abbes pappa, farbror Nilsson, lägger ut en rävsax i grinden för att hindra en kringstrykande räv att ge sig på Abbes kaninungar. Bara för att sedan, när mörkret fallit på och han fått sig lite för mycket innanför västen, själv sätter foten däri.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Det handlar naturligtvis om den s k stabilitets- och tillväxtpakten som tillkom på initiativ av Tyskland medan landets ekonomi fortfarande var Europas starkaste. Tanken bakom stabilitetspakten var och är att ett enskilt land inte ska kunna missköta sin ekonomiska politik — och låta övriga euroländer bära bördan av detta. Den som missköter sig skulle varnas och i sista hand bötfällas.
I grunden är det inget fel på tanken att medlemsländerna ska ha ordning på ekonomin. Budgetunderskott ska alltid betalas, antingen av ett annat land eller av kommande generationer. Inget av dessa två alternativ är solidariskt. Exemplen Tyskland och Frankrike visar dock att rätt tid att komma tillrätta med ekonomiska problem aldrig verkar infinna sig. Politiker drar sig in i det längsta för att förändra förlegade system. Det krävs ofta antingen en rejäl kris eller ett stabilt regelverk för att tvinga fram nödvändiga reformer.
Stabilitetspakten har varit till stor nytta för att få ordning på EU-ländernas ekonomi, även om den — med rätta — har kritiserats för bristande flexibilitet. Nyttan illustreras genom exemplet Grekland. 1991 låg inflationen på 19,5 procent och budgetunderskottet var 11,4 procent. I dag är inflationen måttliga 3,3 procent och budgetunderskottet nästan utraderat.
Men när det verkligen gällde visade det sig att stabilitetspakten inte höll. Tyskland och Frankrike, som brottas med stora ekonomiska problem, slipper undan både kritik och böter. De länder som alltid har kunnat betraktas som motorn i EU-samarbetet tyckte uppenbarligen att regler är till för att följas — av andra. Även om den ekonomiska betydelsen av detta inte ska överdrivas, rubbas — för att inte säga raseras — förtroendet för euroländernas förmåga att skapa stabilitet i ekonomin. Detta påverkar naturligtvis även övriga EU-länder.
Ändå är det fel att av det inträffade dra slutsatsen att de stora länderna kan härja fritt. Det skilde bara en röst mellan förespråkare och motståndare till att låta Tyskland och Frankrike slippa undan. Om lilla Luxemburg bytt sida, eller om Sverige hade varit med i eurosamarbetet, hade utgången blivit annorlunda.