Att vara oppositionens skuggfinansminister är sannerligen inget lätt jobb. När Stefan Löfvén bytte ut Tommy Waidelich mot Magdalena Andersson tidigare i år, gjorde han det fullt medveten om hur svårt det är att slå Borg när det handlar om störst trovärdighet och ansvarsfullhet. Mot Anders Borgs noggrant avvägda kamrersframtoning måste det därför ställas en person med stark förtrogenhet med finanspolitiken.
Magdalena Andersson har som person än så länge visat sig vara en värdig motståndare i Borgs egna starka grenar.
Men till innehållet bjuder Socialdemokraternas nya ekonomiska linje dock inte på något massivt motstånd. Magdalena Anderssons anmärkningar ligger helt i linje med den kritik som regeringens finanspolitiska råd redan har framfört. Det handlar framför allt om tajmingen i konjunkturpolitiken och effekten av regeringens skattereformer. Är det verkligen en klokt prioriterad åtgärd mot ungdomsarbetslösheten att sänka arbetsgivaravgiften för unga? Lägger regeringen verkligen investeringar i infrastruktur och forskning rätt i tiden?
Det är goda invändningar från Magdalena Andersson, som också la ut texten om vikten av att behålla goda säkerhetsmarginaler inför turbulens i eurokrisens Europa och att värna de stabiliseringspolitiska instrumenten. I det sammanhanget fick regeringens kritiserade förändring av a-kassereglerna sig också en släng av sleven.
Ekonomiskt är det korrekt. Men politiskt är det ett sätt att prata utan att faktiskt säga något.
Stefan Löfvén har redan utstått kritik för sin tystnad. Den nya partitoppen tycks se på väljarna som beteendeterapeuten betraktar sin fobipatient: de tveksamma väljarnas förtroende kan kanske vinnas genom en utdragen exponering av de nya S-namnen i en lugn och kontrollerad miljö.
Men strategin att långsamt vänja väljarna vid de nya ansiktena skapar – på nytt – högt ställda förväntningar på den förnyade politik som måste preciseras förr eller senare.
För Socialdemokraterna dröjer det i värsta fall till nästa vår, då partiet håller kongress, innan några omfattande förslag kan lanseras. Innan dess ska Leif Pagrotsky lämna in sin skatteutredning. Mycket hänger på att Pagrotskys utredning ger underlag för Socialdemokraterna att tydligt precisera invändningarna mot regeringens ekonomiska politik och presentera sina alternativ.
Ju längre tystnaden råder, desto mer kommer det att krävas att förslagen uppfattas som en genuin förnyelse för att Löfvéns tystnad inte ska komma att se ut som ett utslag av svår idétorka.