De förslag till ändrade regler i sjukförsäkringen som riksdagen fattade beslut om på fredagen må vara dåligt beredda. Man vet inte säkert varken vilka kostnader de för med sig eller vad konsekvenserna blir för de sjukskrivna efter genomförandet 1 januari.
Men det spelar mindre roll denna dag, då regeringen tidigare gjort ett ännu sämre jobb när den nya sjukförsäkringen infördes. Bristerna i försäkringen är en sak. De är välkända och håller på att åtgärdas. Men när det visar sig att regeringen redan i förväg känt till de ”oavsedda effekterna” är det öppet mål för oppositionen att sticka hål på politiken. Och detta har man utnyttjat till fullo den senaste tiden.
Ansvaret för det inträffade faller tungt på statsminister Fredrik Reinfeldt (M). Det är hans uppgift att samordna arbetet mellan departementen, i detta fall socialdepartementet och finansdepartementet. Behandlingen av socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson (M), som först (mot bättre vetande) fick dra hela lasset och sedan sparkades när det blev problem, lämnar mycket i övrigt att önska.
De tre rödgröna partierna gör nu ett stort nummer av att ha tagit sitt ansvar och rivit upp sjukreglerna. Det har man inte. Man genomför en förändring som berör ett fåtal som haft tillfällig sjukersättning. De får nu 4 000 kronor mer i bidrag varje månad jämfört med regeringens förslag. Riktigt hur många som berörs är svårt att säga eftersom det går att få dispens för tillfällig sjukersättning till och med 2012. Vad den förändrade prövningen mot arbetsmarknaden innebär är ännu mer oklart.
Men inte ens inom det största oppositionspartiet är man enig om huruvida man nu gjort en stor förändring eller en markering i marginalen. Enligt Tomas Eneroth (S) kommer förändringarna att kosta statskassan max 300 miljoner kronor. Och enligt Eva-Lena Jansson (S) har regeringen haft dessa regler för att ”ha råd med skattesänkningarna”. Det går naturligtvis inte ihop.
I fredagens debatt påstod Eneroth att man har med sig tunga remissinstanser på förändringarna och nämnde bland annat kyrkan och delar av läkarkåren i det så kallade Påskuppropet. Men hur de verkligt tunga instanserna, som Försäkringskassan och Inspektionen för socialförsäkringen (ISF), ställde sig hade man alltså inte tid att ta reda på.
Däremot vet man sedan tidigare hur remissinstanserna ställer sig till det tredje rödgröna förslaget, att ta bort den bortre gränsen i sjukförsäkringen. Det skulle innebära en återgång till det gamla systemet med massjukskrivningar vilket ingen önskar. Man fick nu inte heller med sig Sverigedemokraterna på det förslaget.
Alliansregeringen och de rödgröna har med sitt agerande tillsammans bidragit till att ge Sverigedemokraterna lättförtjänta poänger i sjukförsäkringsfrågan. SD:s Erik Almqvist kan från talarstolen läxa upp regeringen för regler som drabbat utsatta och samtidigt säga att man tar ansvar för en hållbar sjukförsäkring med tydliga gränser. Det är besvärande för båda parter.