Bilden av Miljöpartiet har förändrats efter helgens kongress. Politiskt har MP omvandlats kontinuerligt under de förra språkrören Peter Eriksson och Maria Wetterstrand, till ett parti som tilltalar välutbildade storstadsbor. Och trots att friskole- och rutavdragsvurmaren Mikaela Valtersson inte fick ersätta Wetterstrand för två år sedan har processen fortsatt med Åsa Romson och Gustav Fridolin.
Men nu gällde det partiprogrammet, vad partiet ”egentligen står för”. Partiledningen fick bromsa, backa några stationer och hämta upp medlemmarna på tåget igen. Fullt i sin ordning i en fungerande demokratisk organisation, kommenterade språkrören. Samtidigt undrar de nog vad som händer med de nya väljarna som befinner sig längre fram på spåret. Kanske kan de fortfarande gilla de politiska förslag och uppgörelser som framförs, men kommer de fortfarande att kunna identifiera sig som miljöpartister?
Betydelsen av ett dokument som partiprogrammet ska inte överskattas, men heller inte underskattas. Friskolekommitténs överenskommelse kommer inte att rivas upp för att MP-programmet säger att ”vinsterna ska återinvesteras i verksamheten”, ”visionen” om garanterad ersättning till alla innebär inte att frågan om medborgarlön återuppväcks, och så vidare. Politiken kommer att fortsätta ungefär som vanligt efter beskeden från MP-kongressen.
Men precis som för alla föreningar och organisationer finns det också grundläggande skäl till att man finns till. Bakom den praktiska vardagen finns därför stadgar, policydokument, eller partiprogram, som talar om varför man en gång bildades. Och för ett politiskt parti handlar det då i första hand om faktisk samhällsförändring, inte bara om att övertyga väljare och vinna val.
Om något borde kongressen i Västerås kunna väcka liv i alliansen. De fyra regeringspartierna har också invaggats i det gradvisa accepterandet av Miljöpartiets förändring. Nu påminns man om vilka man har att göra med, och att deras mål bitvis går stick i stäv med det man själv eftersträvar. Den politiska debatten får ny energi.
En konkret fråga från partiprogrammet som blir svår för ledningen att komma runt i kommande valmanifest är synen på arbete. Att normalarbetstiden ska sänkas till 35 timmar i veckan och friåret, att ta ledigt och låta en arbetslös utföra jobbet, är beslut som kommer att följa MP-ledningen fram till valet nästa höst. De blir ett tacksamt mål för en regering som står för originalet vad gäller arbetslinjen. Beslutet drabbar också Socialdemokraterna. Stefan Löfven pratar jobb, jobb, jobb men kommer nu att anklagas för att vilja samarbeta med företrädare för ”ledighetslinjen”.
Det är en allmän uppfattning att Miljöpartiet gick ”tillbaka till rötterna” vid kongressen. Om något år vet vi om detta grävande var positivt eller negativt för partiet.