Debatten om kungen och Victoria på altargången är fascinerande. Plötsligt handlar kungahusets handlingar om jämställdhet. Och dessutom ställs sådana krav.
Om vi ser tillbaka på den historiska utvecklingen av giftermål så kanske vi kan få en mera nyanserad debatt. I förkristen tid följde brudens pappa (och andra familjemedlemmar) med bruden till brudgummens hem. Det gjorde han bland annat för att skydda henne från stråtrövare och andra illasinnade. Där festade man och så ingicks den fasta samhälleliga relationen genom att de två gick till sängs. Vittnen fanns med som kunde intyga att de två gjort som de skulle göra.
Så kom kristendomen. De gamla förkristna sederna hölls kvar. Den stora skillnaden var att en präst välsignade den nya relationen. Fortfarande följde brudens pappa bruden till brudgummen.
Efter några århundraden av kristendom i våra nejder upptäckte påven detta. Vid åtskilliga tillfällen sände påvar bullor till biskoparna och uppmanade dem att se till att de hedniska, det vill säga förkristna, sederna skulle stoppas. Påven uppfattade det faktum att bruden följdes av sin pappa som att pappan överlämnade bruden till brudgummen. Det skulle enligt påven Gud göra och ingen annan.
Så småningom följde svenskarna påvens ukaser. Men i till exempel anglosaxiska länder är det inte ovanligt att bruden följs till altaret av sin pappa – även eller kanske just i kristna kyrkor.
Argumentet om jämställdhet ter sig märkligt. Varför skulle just i detta avseende kungen handla med tanke på formell jämställdhet? Man skulle ju kunna tänka sig att kungen skulle följa sin dotter till altaret och Daniels mamma sin son dit upp. Det vore väl jämställt?
Och hur kan vi förstå att kyrkans män med ärkebiskopen (enligt medierna) i spetsen beklagar att i detta avseende jämställdhet inte råder? I andra sammanhang har ju inte svenska kyrkan visat så stor handlingskraft i jämställdhetsfrågor.
Om kungen tycker att det är kul att gå i kyrkan som omväxling, så låt honom göra det.
Jan Trost
professor
familjeforskare