Den som påstår att ett land, t ex Kuba, kan vara demokratiskt utan att ha fria val säger något annat än vad rösträttsrörelsen sade för hundra år sedan. När politiska ledare som Hjalmar Branting och Karl Staaff ställde folkmakt mot herremakt så var det för att fria val där alla fick delta var den enda styrelseform som gjorde att fattiga och förtryckta äntligen kunde räta på ryggen.
Demokrati handlar inte om det ena eller andra partiprogrammet utan om de spelregler som måste gälla för att alla ska ha samma möjlighet att verka för olika program och reformkrav. Mussolini lär ha fått tågen att gå i tid i Italien. Det var kanske bra, men Mussolini kunde varken avsättas eller kritiseras. Dagens Italien leds av Silvio Berlusconi. Om han uträttat något av större värde kan diskuteras - men han kan kritiseras och röstas bort och Italien i dag är ett demokratiskt land.
Förlorar Berlusconi nästa val så är det en följd av majoritetsprincipen - den uppfattning som vinner majoritet ska vara avgörande för de beslut som fattas. Men, som den danske statsvetaren Alf Ross skrev i den klassiska skriften Varför demokrati? (1946), så finns det ingen som förespråkar motsatt princip - alltså att minoriteten ska styra. Diktaturanhängare förespråkar alltid "det kvalificerade mindretalets princip". "Det kvalificerade mind-retalet" kan vara en grupp som anser sig vara särskilt bildad, särskilt from, särskilt ansvarskännande (genom att äga mark eller pengar), överlägsen i kraft av "ras" (nazism, apartheid etc) eller utvald genom sina ideologiska insikter (kommunisters beskrivning av sitt parti som "arbetarklassens medvetna förtrupp"). Det säger sig självt att en sådan grupp inte kan avsättas i val.
Demokrater avvisar alla sådana föreställningar. Därför betyder demokrati också att de som ogillar de styrande fritt får organisera sig och öppet kritisera deras politik. Alla kan inte formulera en heltäckande ny skattepolitik eller försvarspolitik, men alla kan ha en åsikt om konsekvenserna av den politik som förs eller om de möjliga följderna av en annan ordning. Förlorar Berlusconi nästa val så beror det också på att hans motståndare har samma rätt som hans anhängare att ställa upp i val och uttrycka sina åsikter.
Demokraten medger att han eller hon kan ha fel - eller åtminstone misslyckas med att formulera sina åsikter så bra att andra blir övertygade. Och om man själv kan ha fel så kan också den politik man förordar bli misslyckad, även om den från början haft stöd av en majoritet. I demokratier är därför politiken i någon mening alltid provisorisk.
Den klassiska motpolen till denna hållning var den gamla högerns föreställning att vissa samhällsförhållanden (särskilt privilegier för den tidens överklass) var historiskt givna och inte kunde ändras av tillfälliga majoriteter. Under 1900-talet brukade kommunister hävda att "historiens utvecklingslagar" omöjliggjorde återgång till marknadsekonomi och enskilt ägande när planekonomi väl har införts. Hade de haft rätt så hade öststatssocialismen alltjämt bestått.
Demokrater avvisar också dessa föreställningar - inräknat tron att demokratins seger skulle vara historiskt förutbestämd. Demokratins existens har tvärtom hotats många gånger. Den måste vinnas och försvaras på nytt i varje generation. Demokratins styrka ligger i att dess spelregler alltid ger den som förlorat förra valet en ny chans att vinna gehör nästa gång.
Det är därför som demokratin så ofta kallas för en överideologi. Man är demokrat i första hand och dessutom socialist, liberal, konservativ, grön eller något annat. Demokrati är styre under ständig diskussion - utan att någon för alla tider färdig lösning på alla problem någonsin uppnås.
Politisk chefredaktör