Moraliskt handlar anslutningen till en demokratisk överideologi om vilken människosyn man har. Tanken om allas lika värde består av åtminstone två mer preciserade uppfattningar - alla kan uppleva lycka och lidande och alla har förmåga att välja mellan olika alternativ.
En självklar konsekvens av detta är att det aldrig kan vara berättigat att med hänvisning till någon ideologi offra människor i dag för löften om ett idealsamhälle i framtiden. Ännu en konsekvens är att alla måste få bedöma politikens följder. Varje politisk åtgärd är på sätt och vis ett experiment vars framgång bara kan bedömas av dem som själva berörs. Ett statsskick med allmän rösträtt, fria val, fri debatt och möjligheter att i ordnade former byta både styrande och politisk kurs är uppenbarligen den styrelseform som bäst svarar mot denna moraliska grundhållning.
Filosofen Karl Popper har visat hur den demokratiska över-ideologin hänger samman med den syn på kunskap och vetenskap som är förutsättningen för fri forskning och fri vetenskaplig debatt. Vetenskap handlar, påpekar Popper, inte om att hitta fler och fler bevis för påståenden som man redan bestämt sig för är de riktiga. Tvärtom innebär vetenskapligt arbete att man formulerar djärva hypoteser om olika samband som man sedan testar så hårt man kan mot verkligheten.
Överlever teorin testet så behåller vi den - men bara tills vidare, för vi kan ju inte vara säkra på att inte någon längre fram kommer på ett test som kullkastar teoribygget. Om teorin inte överlever så modifieras den eller överges och vi prövar en ny teori i stället. Vi kan röra oss från sämre teorier och problemlösningar till bättre, men vi kan aldrig vara säkra på att ha funnit den bästa.
Sambandet med demokratins metod finns på flera plan. Den som vill centralisera makt till en utvald elit tror att man också kan centralisera kunskap. Men kunskap kan inte centraliseras. Även om vi kan enas om kritik av en viss idé eller ett visst missförhållande så finns det alltid en mängd delvis motstridiga förslag till förbättringar och valet mellan dessa bör bygga på kritisk diskussion och praktisk erfarenhet. Varje problemlösning och varje politiskt förslag ger upphov till oförutsedda konsekvenser, som blir större ju mer allomfattande förändringar vi försöker genomföra.
Det naturliga arbetssättet i en demokrati är därför stegvis reformarbete. Popper påpekar att det är just denna metod som har störst möjlighet att ge lyckade resultat. Försök att med revolutionära medel förändra "allt genast" efter en på förhand uttänkt mall leder däremot med logisk nödvändighet till dogmatism och stagnation. Exemplet Sovjetunionen behöver knappast nämnas.
Följaktligen är föreställningen om den effektiva diktaturen eller den effektiva omgestaltningen med dekret uppifrån en myt. Det är demokratin, med dess inbyggda öppenhet för kritik och alternativa lösningar som ger de bästa och mest hållbara resultaten. Demokrati är därför inte heller en "lyx" som kan införas när ett samhälle blivit "tillräckligt utvecklat" - tvärtom är brist på demokrati ett hinder för utveckling.
Mot demokratins metod kan två alternativ ställas. Det ena innebär att en självutnämnd elit tar sig rätten att med revolutionära metoder göra om hela samhället.
Det andra innebär att en självutnämnd elit - t ex militären som tidigare i Turkiet, ett "väktarråd" som i Iran eller ett "ledande parti" som i kommuniststaterna - tar sig rätten att stoppa samhällsförändringar av "fel" typ. De två alternativen har givetvis ett logiskt samband och båda leder oundvikligen till förtryck, censur och hinder för folkets vilja att komma till uttryck.
Politisk chefredaktör