Demokratins olidliga osäkerhet
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.
Samtidigt som det moderna styrelseskicket par preference alltså vilar på osäkerhet är en av mänsklighetens grundläggande drivkrafter att söka öka tillvarons förutsägbarhet. Vi gillar inte osäkerhet, vill inte leva i samhällen där morgondagen är höljd i dunkel.
Mot den bakgrunden framstår demokratins framgångssaga i modern tid som i det närmaste osannolik. Hur kommer det sig att många stater klarar denna politiska osäkerhet?
Svaret är: det gör man inte. I demokratierna runt om i världen strävar politikens aktörer i stället efter att så långt som möjligt minska osäkerheten.
Men det är hur, och inte att, man väljer att göra detta, som skiljer de välfungerande demokratierna från alla dem i gråzonen; halvdemokratierna som Ryssland, Ukraina, Georgien, Venezuela, Pakistan.
De välfungerande demokratierna, som Storbritannien och Tyskland men också Slovenien och Ungern, reducerar demokratins olidliga osäkerhet genom att öka förutsägbarheten om hur den politiska makten får användas.
Grundlagar som binder makten, kontrollinstitutioner som revision, lagstiftning om statsförvaltningens rekrytering, interpellationer och frågor i parlamenten, försäkrar de politiska oppositionspartierna i en demokrati så gott det går mot att sittande regering till exempel använder sin ställning för att snedvrida nästa batalj om väljarna till sin egen fördel. Kan man inte vara säker på vem det är som styr, så kan man i varje fall minska osäkerheten om hur styret kommer att se ut.
Men det är en strategi för att hantera osäkerhet som bara fungerar om merparten litar på att de
andra följer spelreglerna, böjer sig under lagen. I halvdemokratiernas skymningsland finns inget sådant förtroende.
Efter den ofta korta övergångsperiod från ett auktoritärt system då maximal osäkerhet råder, gamla institutioner raseras och sociala normer vittrar bort, löses "osäkerhetsproblemet" genom en återgång till att öka förutsägbarheten kring vem som kommer att sitta vid makten. Informella nätverk, manipulationer av väljaropinionen genom hot och trakasserier mot oppositionen, inskränkningar av mediernas frihet och civilsamhället är instrument för att upprätta ett "säkert" tillstånd där vem som styr blir mindre osäkert.
Det är alltså vägvalet mellan "hur" eller "vem" som svar på demokratins inneboende osäkerhet som blir avgörande för hur det sedan går - när det där valet har förlorats och förutsägbarheten måste återupprättas.
Li Bennich-Björkman