Den absoluta renheten
I juli 1968 var det nära att ett politiskt mord hade begåtts i en samlingslokal i Rackarbergen. Ett stort antal medlemmar av den maoistiska s k Rebellrörelsen arrangerade en "folkdomstol" mot två "borgerliga element" som "avslöjats" inom de egna leden.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Händelsen återgavs i Bosse Lindqvists timslånga dokumentärfilm Rebellerna som visades i SVT i söndags kväll. Tidigare samma sommar låg också ett politiskt mord i luften — några rebeller hade fört ut en av förrädarna till Lilljansskogen i Stockholm, bundit honom vid ett träd och överöst honom med hotelser. En av fångvaktarna var utrustad med kniv.
Seansen avbröts — möjligen av en ren slump —när en polisbil dök upp. Mötet i Rackarbergen upplöstes i kaos och förvirrade medlemmar tog sig tillbaka till de revolutionära celler — sex i Stockholm och en i Uppsala — där Rebellerna levde sedan några månader. De två fångarna fördes till en hemlig plats i Uppsala och frisläpptes senare när hela rörelsen kollapsade i skräck och mental utmattning. Föräldrar som berövats sina barn för "kollektiv uppfostran" på hemlig ort lyckades hitta dem igen och åtminstone en del av rebellerna har senare kunnat återgå till på ytan normala liv.
Bosse Lindqvists lågmälda reportage visar Rebellrörelsens bakgrund i den kinesiska s k kulturrevolutionen och hur flera hundra redan tidigare extrema kommunister i Sverige kom att identifiera sig själva med de Röda gardena och på allvar trodde att de var en del i global revolution som leddes direkt av ordförande Mao i Beijing. Lindqvist moraliserar inte utan återger historien lugnt och sakligt och låter samtidigt ett antal inblandade berätta. Ännu snart fyrtio år efteråt märker man hur hårt tagna flera av dem är av vad de upplevde under denna period av sina liv.
Vid programmets slut spelas en hyllningssång till ordförande Mao, framförd i svensk version av en "proletär" sånggrupp som inte alls tillhörde Rebellrörelsen utan var en del av den bredare "Kina-vänster" som under åtskilliga år efter 1968 hade stort inflytande på en del svenskars tänkesätt. Texten kunde, med obetydliga retuscheringar, vara hämtad från vilken pseudoreligiös avgrundssekt som helst.
I dag vet alla som vill veta samma sak som många insåg redan när det begav sig — att propagandabilden av maoismen i Kina och kulturrevolutionen var falsk. Men hur det kommer sig att begåvade och högutbildade unga människor kan tro på en propagandabild av en totalitär regim så till den grad att de helt identifierar sig med den och är beredda att till och med döda personer som man tror avviker någon millimeter från den rätta vägen? Som en av de inblandade själv klarsynt konstaterade hade han troligen på 30-talet i Tyskland blivit fanatisk nazist i stället för maoist.
Parallellen är ofrånkomlig. I båda fallen — liksom när det gäller sekter av annat slag — handlar det om längtan efter absolut renhet och efter absolut säkra svar på alla frågor. Till detta kommer den lockelse som alltid ligger i att vara den som vågar mest, går längst och är minst villig att överse eller kompromissa med andra åsikter eller med verkligheten. Rebellerna tycks under de månader som föregick sammanbrottet har levt i en drömvärld som ingen kunde eller vågade bryta sig ur.
Rebellrörelsen är ovanlig men inte unik. Förutsättningarna för deras färd ned i avgrunden finns inbyggda i varje trossystem som gör anspråk på att ha absolut kunskap om samhället.
Fotnot: Bosse Lindqvists film visas på nytt i TV2 17/11 och 19/11