Den delade arbetsmarknaden
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Samtidigt som många sektorer fortfarande är i stort behov av arbetskraft hamnar allt fler personer längre och längre bort från anställning. Ungdomar och långtidsarbets-lösa får allt svårare att ta sig in på den svenska arbetsmarknaden, trots både tillväxt och relativt goda tider.
Den dystra utvecklingen blir plågsamt tydlig när antalet ansökningar om bidrag från den statliga Alfakassan studeras, det försörjningsalternativ som står till buds för alla arbetslösa som av någon anledning saknar a-kassa. Ända sedan starten för sju år sedan har antalet ärenden stadigt ökat, men de sista åren har en kraftig stegring skett. Enligt Alfakassans administrativa chef Ulf Björklund har nästan en fördubbling skett de senaste tre åren, och inget tyder på att förra årets dystra rekordsiffror inte åter överskrids.
De nedslående siffrorna är ytterligare ett bevis för att mycket står snett till på den svenska arbetsmarknaden. Trots högkonjunktur vägrar arbetslösheten att ge vika, vilket drabbar grupper på marginalen - exempelvis ungdomar - allra hårdast.
En sådan utveckling är ett tydligt tecken på att något inte står rätt till med den svenska arbetsmarknaden. Den är i dag hårt reglerad, vilket i sin tur har lett till en kraftig uppdelning mellan dem som har och dem som inte har arbete, och en låg eller närmast obefintlig rörlighet mellan dessa grupper. Det behöver inte vara ett problem så länge som sysselsättningen är mycket hög, men det var länge sedan så var fallet i Sverige.
Dagens arbetsrätt går i otakt med arbetsmarknaden. Fackens starka makt och den arbetsrättsliga lagstiftningen ger mycket bra skydd och villkor till dem med fast anställning, men försvårar möjligheterna för utomstående till långvarig anställning.
Utbildning och studiemedel blir för många i stället det enda sättet att undvika Alfakassan och arbetslösheten. Högskolestudier och generös finansiering i all ära, men deras uppgifter är absolut inte att tjäna som a-kassesubstitut för arbetslösa som har fallit mellan stolarna i dagens stela och orättfärdiga system.
För att nå långsiktigt hållbara förbättringar måste regering och riksdag våga bryta upp invanda tankemönster och arbeta för reformer som ökar rörligheten på arbetsmarknaden. Det är ingen mirakelkur, men tillsammans med förändringar av skatter och transfereringar är det något som faktiskt kan skapa en långsiktigt högre sysselsättning. Dagens system har sedan länge passerat sitt bästföredatum, och gynnar en allt mindre skara.