Matematik var inte mitt bästa ämne i skolan. Med stor möda löste jag en andragradsekvation. När det gäller de europeiska politiska ekvationer som snabbt måste lösas ut, förefaller inte EU:s politiker vara mer framstående. Den Europeiska unionen är inte byggd för att klara besvärliga problem. Inför de djupa ekonomiska bekymmer som plågar Grekland, Irland, Spanien och Portugal och på sikt kanske även Italien, är unionen bakbunden.
Det skulle krävas ett större mått av överstatlighet för att försvara euron och inte minst för att i fortsättningen hindra stater från att sköta sin ekonomi som oansvariga roulettespelare. Men få stater, om ens några, är beredda att lämna över mer makt till Bryssel. Allra minst de viktigaste länderna som Frankrike, Tyskland och Storbritannien.
Den nyvalde europeiske presidenten Herman van Rompuy, som hittills sidsteppats av Frankrike och Tyskland, tog nyss bladet från munnen. Han hävdade inför finansministrarnas möte i Bryssel att läget för den gemensamma valutan är ytterst bekymmersamt och att detta till och med hotar den Europeiska unionens sammanhållning.
Det är en skrämmande Kassandraprofetia som han nu klär i ord, ägnad att fylla oss med skräck inför ett sådant perspektiv. Just detta är troligen också hans avsikt.
Oavsett hur EU:s roll beskrivs i Lissabonfördraget, är det klart att Europas politiker i ett allvarligt krisläge kan träffa politiska överenskommelser som går utöver fördraget. Frågan är bara om de vill eller förmår att göra det som krävs.
Tyska skattebetalare kommer att straffa alla försök att än en gång lägga på dem bördan att dra unionen upp ur diket. Sarkozy i Frankrike och Berlusconi i Italien kämpar för sin politiska överlevnad och man kan tyvärr misstänka att den egna makten är viktigare för dem än att rädda Irlands ekonomi. Storbritannien har mer än nog av sin egen plåga.
Förhoppningsvis klingar van Rompuys varningar ändå inte ohörda. Jag hoppas och tror att europeiska politiker förmår att ta sitt ansvar och hejdar sig vid undergångens rand. Eurons undergång och EU:s upplösning skulle annars kasta oss femtio år tillbaka i tiden. Den som känner sin europeiska historia kan bara be högre makter bevara oss för den nationalism som skulle följa som ett brev på posten i en rad europeiska länder.
Det som utspelar sig understryker än en gång vikten av att Sverige för en långsiktig och geopolitisk säkerhetspolitik. Den europeiska utvecklingen öppnar för Ryssland att stärka sina positioner, vilket understryks av de bilaterala samtal landet nyligen genomförde med Tyskland och Frankrike.
Allt pekar också på att USA minskar sina engagemang i Europa. Det är hög tid att inte bara verbalt omprioritera vårt försvar från Afghanistan till vårt närområde.
För övrigt anser jag att Gotland måste försvaras.