Med hjälp av uppgifter från Statistiska centralbyrån vill Sveriges Radios Ekot göra en nyhet av något som de flesta av oss redan instinktivt inser: boendesegregationen har ökat i Sverige. I de bostadsområden där andelen invånare med utländsk bakgrund var hög 1990, har den blivit ännu högre. Med utländsk bakgrund menas här att personen antingen är född utomlands eller att bägge föräldrarna är det.
Av detta gör sedan Ekot en nyhet och bidrar medvetet eller omedvetet till att bekräfta och befästa en rad föreställningar om boendesegregation. För även om en ökad integration är målet, är det viktigt att se mekanismerna bakom människors val av bostadsort och att inte låsa sig fast vid etnicitet och därmed indirekt antyda att det är där problemet ligger.
Att i ett främmande land söka trygghet i en kulturell gemenskap är varken svårförståeligt eller oönskat. Det är en högst naturlig reaktion. En sådan självvald segregation blir ett problem först om det som från början gav trygghet i stället blir något som begränsar möjligheten till integration.
Ska det vara meningsfullt att diskutera boendesegregation måste diskussionen därför vidgas till att omfatta de problem som ofta hänger samman med vårt uppdelade boende. I Ekots rapport utmärker sig förortsområden i Stockholm, Göteborg och Malmö. Dessa områden utmärks också av en låg sysselsättning, ofta svaga skolresultat och lågt valdeltagande. Också brottsfrekvensen kan vara hög.
Att invånarna har ett jobb att gå till, att barnen lämnar skolan med godkända resultat och att ingen ska känna sig otrygg är det vi bör koncentrera oss på – inte på hur stor andel av befolkningen som har eller inte har fötts utanför landets gränser.
Sprängkraften i Ekots inslag ligger alltså inte i andelen invånare med utländsk bakgrund ökar i bostadsområden där andelen redan tidigare var hög. Det oroande är att detta ofta hänger samman med ökade sociala skillnader mellan bostadsområden. Detta är ett viktigare, men också mer svårlöst problem. Det går ju att tänka sig åtgärder som minskar den etniska segregationen: en avskaffad lag om eget boende för asylsökande, ett slopat fritt skolval och så vidare. Men åtgärder av det slaget är inte bara principiellt tveksamma, de angriper inte heller huvudproblemet.
Ska den sociala segregationen brytas krävs något annat. Arbetsmarknadspolitik och arbetsrätt måste utformas så att också de som står långt från arbetsmarknaden kan få ett jobb, skolan måste förmå at lyfta de elever som inte kan få stöd hemifrån, och polisen måste bli bättre på att stävja och klara upp vardagsbrott.
Med lägre arbetslöshet, bättre skolresultat och en större känsla av att faktiskt vara en del av det svenska samhället, blir invånarnas bakgrund inte längre än fråga för medier att stirra sig blind på.