Sverige har en alldeles för hög ungdomsarbetslöshet, cirka 24 procent. Att vi faktiskt ligger bättre till inom EU nu jämfört med för fem år sedan är ingenting att glädja sig åt. De som passerat oss, som Spanien och Lettland, har ju numera en total arbetslöshet i den storleksordningen.
Vi borde förstås snarare jämföra oss med Nederländerna (sex procent) och framför allt grannen Danmark (med tio procents arbetslöshet bland unga). Hur har dessa länder kommit så långt och vad kan Sverige göra för att följa efter?
Receptet i svensk politik har hittills varit att dels satsa på skola, lärlings- och praktikplatser. Inget fel i det. En bra skola med en stor andel elever med godkända betyg är en grundförutsättning. Och lärlingssystem och praktikplatser bidrar också till att göra unga anställningsbara. Det är bara själva anställningen som fattas, det sista och avgörande steget.
Svenska arbetsgivare vet att det hela tiden kommer nya erbjudanden från politikerna i det lågprisvaruhus som de ungas arbetsmarknad blivit. Anställ en ung och slipp halva arbetsgivaravgiften. Eller hela. Anställ dem i kortare eller längre perioder utan några som helst förpliktelser. Men ge för guds skull inte en tillsvidareanställning till en 23-åring!
Konsekvensen blir att 25-åringar utan högre utbildning kommer ut på arbetsmarknaden med allt annat än ”riktiga jobb” i sitt cv. Där finns kommunala sommarjobb, visstidsanställningar, praktikplatser och jobb man fått fram tills dess att rabatten har upphört.
Inget svenskt politiskt parti har hittills velat ta tag i det verkliga problemet. Förrän kanske nu.
På måndag arrangerar Centerpartiet ett seminarium i Riksdagshuset i Stockholm. Inbjuden gäst är den förre danske socialdemokratiske finansministern Mogens Lykketoft. Han ses som arkitekten bakom den danska modellen med en flexiblare arbetsmarknad.
Dansk ”flexicurity” (flexibilitet och trygghet) kom till i början av 1990-talet och innebär en flexibel arbetsmarknad där det är lätt för arbetsgivaren att säga upp anställda, parad med en större trygghet för den som blir arbetslös. Rörligheten på arbetsmarknaden ökar. Folk byter gärna jobb och arbetsgivarna anställer gärna, även unga.
Centerpartiet och Folkpartiet vill nu gå till val på en reformering av arbetsrätten. Man riktar in sig på turordningsreglerna och vill fördubbla antalet undantag vid varsel från två till fyra anställda. I första hand vill man se en avtalslösning från arbetsmarknadens parter, men lagstiftning kan bli ett alternativ om det inet lyckas.
Alliansens största parti, Moderaterna, väljer dock att nobba och vad det kommer att stå i den gemensamma valplattformen är en öppen fråga. Det lutar kanske åt fortsatta skatterabatter som matchar de rödgröna, en förhoppning om att det ska räcka till valseger för att sedan ta tag i arbetsmarknadspolitiken, och a-kassan, en gång för alla.
Det bästa vore om LO och Svenskt Näringsliv kunde komma överens. Då skulle lagen om anställningsskydd från 1973 upphöra att vara en politisk stridsfråga. Vinnare blir alla de som varit fast bakom den svenska arbetsrättens galler, antingen i en arbetslöshet omöjlig att lämna eller i en anställning man inte vågar lämna.
Men positionerna mellan parterna tycks för närvarande vara låsta, och misstänksamheten är stor från båda håll. Kanske är hot om lagstiftning den enda möjligheten att sätta fart på förhandlingarna?