I dag är jag lite mer upplyst sedan jag läst om den svartfläckiga blåvingen, Maculinea arion, i det första bandet av Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna, det som handlar om dagfjärilar.
I artikeln får jag veta att fjärilens existens anses så hotad att den numera är fridlyst, hur ägget ser ut, var fjärilen helst lever och ännu lite mer detaljerat om hedrödmyrans och blåvingelarvens samliv. Det är fjärilslarvens sockerhaltiga sekret som lockar myran att ta med sig den främmande varelsen till stacken, kanske som vi skaffar oss kor, ställer i hagen och mjölkar. Den svartfläckiga blåvingens utveckling är fascinerande!
Själv tycker jag att det funnits ovanligt mycket fjärilar denna sommar. Stup i ett har jag försökt att identifiera fladdret över hedar och blomsterängar. Det har väl inte alltid gått så bra eftersom Nationalnyckeln inte precis är något att ha med sig ute i fält, men ändå. Letat på sidorna har jag gjort, ibland med resultat. Och jag har också kommit på mig själv med att göra en flera mil lång omväg för att se om jag kunde hitta min vackraste fjäril, apollon.
Utgivningen av Nationalnyckeln som när den är färdig ska omfatta 100 volymer och som Artddatabanken vid Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala ansvarar för har mötts med stort intresse — och en hel del kritik. Försäljningen av det vackra första bandet har gått över förväntan och nytryck är på gång. Och visst. För en bok i folioformat och med vackert tryck med Nordens alla dagfjärilar behöver man inte ge mer än 260—295 kronor. Kraftigt subventionerat pris, förstås, som lockar intresserade till köp.
Kritiken mot projektet har gått efter i huvudsak två linjer. Den ena gäller den politiska frågan om de utmätta resurserna till forskning och vetenskap verkligen ska läggas på ett uppslagsverk av det här slaget, inklusive den i en del läger intrikata frågan om den biologiska mångfalden.
De 600 miljoner kronor som hela projektet ska kosta kunde ha använts till vidare forskning, anser många. Den andra kritiken gäller den mera vetenskapliga frågan om hur fjärilarna ska avbildas, om alla utvecklingsstadier ska vara med, urval och andra vetenskapliga kriterier.
Den sistnämnda diskussionen är självklar för ett sådant här projekt. Redaktionen måste förstås fastställa sin position och redovisa den så att utgångspunkten för projektet blir känd. Resten, att skärskåda den, ingår i det vetenskapliga samtalet.
Den första linjen, själva satsningen på projektet, blir en vidare och politisk fråga. De 600 miljonerna skulle ha gjort större nytta på andra forskningsområden och andra vetenskapliga problem, menar en del kritiker.
Visst, det går alltid att hävda. Men riksdagsbeslutet att ge befolkningen en nyckel att låsa upp grinden till den svenska naturen med och en handbok för att lära sig mer om denna natur är något att vara tacksam över. Väl medveten om att det finns andra forskningsfält som ropar efter pengar tycker jag att denna kartläggning och bild av flora och fauna är något enastående.
Universiteten har som bekant en tredje uppgift, utöver undervisning och forskning, nämligen den att föra ut forskningsresultaten till allmänheten.
Det är ju det som sker nu. Vi får ett kvitto på all den forskning som lagts ned på att kartlägga den svenska naturen. Var och en som är det minsta intresserad kan för en rimlig penning skaffa sig alla eller ett urval av nyckelböckerna. Med dessa som underlag kan man lära sig mer om naturens alla byggstenar, om den myllrande mångfalden, om det intrikata samspelet och om hur varje utrymme i naturen fylls av någon form av liv. Naturen är något att förundras över.
Kersti Kollberg
ledarskribent
ledarskribent