Den goda berättelsen saknas
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.
Idoga spaningar för att finna svenska politiker som påminner om statsmän förblir resultatlösa. Man skulle förstås kunna framhålla Carl Bildts professionalism, hans kunnande och uppenbara flit. Återstår att se om nyttan för Sverige ligger i paritet med intensiteten i hans resande jorden runt.
Det måste dock tillstås att det inte är lätt att mana fram en bild av landets framtid som förmår entusiasmera väljarna. Hur mycket lättare var det inte att berätta om framtiden när Sverige var en nationalstat i självvald isolering, invirad i neutralitetens skyddstäcke.
Hur mycket lättare var det inte att då bortse från vårt beroende av omvärlden och tillsynes trovärdigt tala om en svensk framtid för ett svenskt samhälle med svenska idéer i folkhemmets hägn. Och hur mycket mer komplicerad är inte vår nutida roll, den som medlem i EU och som en obetydlig nation mitt i den globala ekonomin.
Hur mycket otydligare blir inte vår egenbild när förutsättningarna för vår tillvaro ständigt förändras. Allt susar förbi, byter skepnad och förvandlas med en rasande fart. Vem kan formulera framtidsvisioner när inte ens den allra närmaste framtiden kan bedömas?
Ändå är det ganska bedrövligt att ingen i svensk politik förmår berätta om hur Sverige borde se ut om femtio år. En sådan vision, som efter hand konkretiseras i ett samtal mellan medborgarna, skulle kunna bli det sammanhållande kitt utan vilket ansvarstagande och solidaritet i samhället knappast överlever alla de påfrestningar som säkert ligger framför oss.
Att önska detta är inte att bekänna sig till en politik som kräver att omfattas av alla eller som utger sig för att äga den enda sanningen. Men det skulle skapa en ny dynamik i Sverige, om vi kunde samlas kring några väsentliga mål och tillsammans försöka förverkliga dem.
Det svenska folkhemmet måste rekonstrueras för att svara mot den globala ekonomins nya byggnormer. Innerst inne förstår de flesta att så är fallet. Just därför känns det småttigt att dagspolitiken i Sverige nästan uteslutande sysslar med det individuella, med detaljer och procentsatser. Där finns ingen berättelse, bara en balansräkning. Kamrerarna styr och ställer, övertygade om att väljarna enbart röstar med plånboken.
Men svensken i gemen lever på tryggt avstånd från gränsen till svält och nöd och är därför fri att rösta med hjärtat, långt mer än vad kamrerarna någonsin förstår.
För övrigt anser jag att Gotland måste försvaras