Den ljusnande framtid
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.
Medan studenterna ser framåt, ser föräldrarna istället en rad barna- och skolår flimra förbi i snabb takt. Plötsligt står vi där med våra studentskyltar, alla med samma undran; hur kunde det gå så fort?
Nästa vecka åker Anna ut i Europa på tågluff. Hon åker till det enade Berlin, i dag en av Europas, kanske världens, hetaste och mest intressanta städer.
Vidare med tåget till Centraleuropa, ett glittrande vackert Prag, det historiskt betydelsefulla Budapest, båda huvudstäder i länder som bär Europas historia på sina axlar.
Kroatien är nästa anhalt, och det mångkulturella Sarajevo, för mindre än femton år sedan indragna i ett förödande inbördeskrig, i dag mer lockande än någonsin.
Färden slutar i Istanbul, metropolen och den bokstavliga mötesplatsen mellan Europa och Asien, åtskilda, men också förenade, av Bosporen.
För exakt trettio år sedan tog jag själv studenten. Studentfirandet började då ta fart så smått igen, efter 1970-talets massiva vänstervåg i Sverige.
Då, liksom nu, var tågluff ett lockande sätt att se Europa. Vi åkte till London, Hamburg, och avslutade i Paris.
Då, 1979, var Berlin fortfarande delat i öst och väst och lockade föga. Tjeckiska Prag, ungerska Budapest och hela Balkan tillhörde "öststaterna", en annan, fattigare och gråare värld, som vi visserligen visste om men knappast åkte till för att ha roligt. Det europeiska tågluffarkortet gällde inte där, och inte i Turkiet heller. Europa var, trots att vi upplevde det som stort, egentligen ganska litet.
På trettio år har så mycket hänt. Något sådant sker inte av sig självt. EU:s betydelse, den politiska vilja som i komplexa processer formats och formas för fortsatt utvidgning, är enorm. Politik, förhandlingar, och visioner driver denna process framåt, och fortsätter förhoppningsvis att göra så. Därför kan Anna i dag åka till i stort sett hela Europa. Och därför kunde jag, för trettio år sedan, fara ut i ett Europa där Storbritannien, Tyskland och Frankrike levde i fred med varandra - sedan litet mer än trettio år.
Annas Europa är inte detsamma som mitt, eller detsamma som hennes morföräldrars. Det är ett bättre Europa. För en orolig studentförälder känns det bra att tänka på, när hon nu går ut i det utbildnings- och arbetsliv som faktiskt alltmer utspelar sig just där Sverige i dag befinner sig - i Europa. Grattis Anna, och alla andra Uppsala-studenter!