Den lojale tiger vid Uppsala universitet?
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.
Under mötena med Rektor, en jurist och en anställd på personalavdelningen den 8 februari utspelade sig, om man får lita till de transkriptioner av bandupptagningar som gjorts och som finns utlagda på webben, saker och ting som åtminstone inte jag trodde hörde hemma någonstans i arbetslivet i det öppna och demokratiska Sverige. Bortsett från iscensättningen av de avskedanden som det i realiteten är fråga om, överrumplingen, oviljan från universitetsledningen att underbygga sina anklagelser på ett rimligt sätt, erbjudandet av ett ?offer you cant refuse? - en större summa pengar om professorerna avgår samma dag men en summa som kommer att minska om de tänker på saken - och de antydningar om att ärendena annars kommer att tas till universitetets disciplinnämnd och då blir det bara värre, så kvarstår ändå flera djupt problematiska och principiellt helt centrala frågor om hur lojalitet tolkas inom en organisation som universitetet, frågor som mår bäst av att diskuteras offentligt.
Huvudanklagelsen handlar om visad illojalitet mot ledningen. Därutöver kastas det också fram anklagelser om tjänstefel på grund av frånvaro från arbetsplatsen och förtal, för få publikationer, för lite undervisning och för få doktorander.
Men huvudsaken är att professorerna uppträtt illojalt och inte respekterat fattade beslut på ledningsnivå. Det återkommer gång på gång, och framförs också i ett personalmöte som Rektor, universitetets jurister och anställda på personalavdelningen höll på matematiska institutionen i november förra året. På frågor som då ställdes om innebörden i begreppet lojalitet blir svaret enligt minnesanteckningar: ?om du har en sådan fråga, då har ni ett problem på institutionen?.
Så vitt möjligt har jag försökt sätta mig in i bakgrunden till den djupt obehagliga konflikt som utspelar sig vid vårt universitet. Det är aldrig enkelt, särskilt inte när olika tolkningar av verkligheten står mot varandra. Men två konflikter framstår ändå som väsentliga i sammanhanget. Professorerna var kritiska mot den tidigare prefekten på matematiska institutionen, som efter kritik från flera håll tvingades avgå på våren 2006. Denne var i sin tur starkt kritisk mot dessa båda, och arbetade enligt vissa uppgifter för att de ?skulle bort? . Den and-ra konflikten är av vetenskaplig natur och gäller en professorstillsättning vid matematiska institutionen där bland annat Viro och Jühl-Jöricke, men långtifrån bara de, var starkt kritiska till att en person förordades (av oeniga sakkunniga) som inte ansågs vara ?grund?matematiker och därmed inte skulle kunna utföra de uppgifter som tjänstebeskrivningen innehöll.
Tillsättningen överklagades från flera håll men kvarstod. Illojaliteten har bestått i att professorerna varit fortsatt kritiska till tillsättningen. När beslut väl fattats, så måste det tolkas, ska anställda vid universitetet inte längre ifrågasätta dessa. Det är häpnadsväckande. Nästan ännu mer häpnadsväckande är att personer som spridit information om agerandet gentemot professorerna och omgivningens reaktioner på detta av universitetsledningen nyligen uppmanats att ändra beteende.
Universiteten har under lång tid i västvärlden styrts av principer om kollegialt styre och med akademisk frihet som en grundnorm. En samhällsinstitution som ska främja kreativitet och framväxten av ny kunskap måste garantera förutsättningar för individer att vara icke-konformistiska. Organisationskulturen måste vara sådan att risktagande och nytänkande uppmuntras. Livsluften måste till varje pris präglas av öppenhet och möjligheter till ifrågasättande, såväl utåt mot det övriga samhället som inåt mot den egna verksamheten.
Universitetsledningen i Uppsala verkar vara av en annan uppfattning. Lojalitet visar man inte längre genom att ta sitt vetenskapliga uppdrag på allvar, till exempel genom att ta ställning till hur ämnet bäst utvecklas. Den lojale tiger.