Den tuffa striden om regeringsmakten ökade valdeltagandet vid årets riksdagsval. Men att fler gick och röstade betyder inte att den svenska partipolitiken mår bra. De etablerade partierna fortsätter att förlora medlemmar. Det är bara Miljöpartiet, Sverigedemokraterna och Piratpartiet som går mot strömmen.
Utvecklingen är problematisk. Dels därför att den parlamentariska demokratin i Sverige helt vilar på aktiva och öppna politiska partier. Dels därför att medlemsflykten är de drabbade partiernas eget fel. Den är det ett tydligt tecken på att partierna inte har förmågan eller viljan att ta tillvara människors engagemang och kunskap.
När demokratiutredningen slog fast att den svenska demokratin behöver ett lyft blev många kommuners svar att inrätta webbaserad medborgardialog. Här skulle politiker och medborgare mötas. Invånarna skulle kunna kommentera och föreslå ändringar av kommunala förslag – en kanal direkt mellan beslutsfattare och vanligt folk.
Kanske är det för att man hela tiden börjar i fel ände som försöken med medborgardialoger hela tiden misslyckas. Maria Åkerström har i en avhandling studerat nya former för medborgardialog i två svenska kommuner: Ystad och Sjöbo. Hennes betyg över de kommunala initiativen är inte positivt. Hon menar att dialogerna inte fungerar som det var tänkt: ”Forumen har i dag en kosmetisk funktion där formen är viktigare än innehållet.” Enligt Åkerström är orsaken dels en ovilja till dialog, dels en fråga om tidsbrist.
Problemet är sannolikt djupare än så: Politikerna vill ge sken av att medborgarna får inflytande, men är i verkligheten inte alls särskilt intresserade. Varför skulle man annars skapa någonting så konstlat som dialogforum på kommunal nivå, höjda över partipolitiken? Om politikerna verkligen var intresserade av influenser utifrån skulle de förstås öppna upp de egna partierna, se över arbetsformerna och förändra de traditionella hierarkierna.
Det är i partierna som politiken formas, och det är således där som möjligheterna att påverka är störst. Men här är dörren fortfarande stängd och det är lätt att se varför. Det handlar om att behålla kontrollen, men lika mycket om att de nödvändiga verktygen för ett öppnare arbete saknas. Faktum är att de svenska partierna skulle fungera ungefär som vanligt, om än lite långsammare, om internet försvann. De arbetar i princip likadant nu som för hundra år sedan: post (och e-post), telefon och partimöten.
De kommunala försöken med medborgardialog är ett sätt att försöka lösa ett problem som egentligen handlar om partiernas struktur, och därför kan de inte bli framgångsrika. Öppnare partier är nyckeln till både ökad politisk organisering och medborgerlig påverkan. Men det förutsätter förstås att politikerna släpper på kontrollen. Vågar de det?