''Den norska smittan''
Slumpen ville att den 6 juni blev svensk helgdag när det gått exakt 100 år sedan upplösningen av unionen med Norge. Däremot fanns ett verkligt samband mellan unionsupplösningen och införandet av Svenska flaggans dag, den 6 juni 1916. Valet av dag betingades av Gustav Vasas trontillträde den 6 juni 1523 och antagandet av 1809 års regeringsform samma datum.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Medan Finland före 1809 var en svensk riksdel med samma ställning som övriga delar av landet var Norge bara förenat med Sverige i en personalunion. Norge hade sin egen riksdag och sina egna lagar, sin egen förvaltning och regering och kungen bytte uniform och hov när han kom till Kristiania från Stockholm.
Det enda som egentligen var gemensamt, utöver kungahuset, var utrikesförvaltningen. Den sköttes från början av kungen men kom efterhand att mer och mer tas över av den svenska regeringen. Norska krav på en egen utrikesförvaltning och utrikesrepresentation, den s k konsulatsfrågan, blev den faktor som på det formella planet ledde fram till unionens upplösning.
Men kanske hade unionen kunnat bestå om den politiska utvecklingen i övrigt hade hållit jämna steg i de båda länderna. Det gjorde den inte. Norge hade Europas modernaste författning med vidsträckt rösträtt. Ungefär samtidigt som Sverige 1866 till sist avskaffade ståndsriksdagen tog Norge de första stegen mot parlamentarism (1869). Processen fullbordades 1884 när Oscar II tvingades acceptera att det liberala norska partiet Venstre under Johan Sverdrup bildade regering på egen hand efter en stor valseger 1882.
Venstres nästa krav blev allmän rösträtt. Den genomfördes 1913 för både män och kvinnor — ett år innan den svenska högern genom bondetåget och borggårdskuppen tvingade Karl Staaffs liberala regering i Sverige att avgå.
Den norska utvecklingen betingades till stor del av sociala och ekonomiska förändringar. Norge blev en självmedveten handels- och sjöfartsnation med stark ekonomisk tillväxt, stor befolkningsökning, radikala bonde- och arbetarrörelser och relativt små sociala skillnader. Också i Sverige var 1800-talet en period av stark ekonomisk utveckling, men den politiska makten låg fast förankrad i en konservativ byråkrati. På högerhåll i Sverige talade man om "den norska smittan". Tanken på krig mot norrmännen övervägdes på allvar när Stortinget den 7 juni 1905 förklarade Oscar II avsatt.
För liberaler och socialdemokrater i Sverige var Norge tvärtom en inspirationskälla. Svenska liberaler hade ofta nära personliga kontakter med norska politiker och kulturpersonligheter — ett av de mest slående exemplen är verdandisten och rösträttsagitatorn Ann-Margret Holmgren, som under 40 års tid tillbringade somrarna hos Bjørnstjerne Bjørnsson med familj på Aulestad i Norge.
Men "den norska smittan" kunde ta sig olika uttryck. Evert Vedung har i boken Stridsfrågor och stilbildare, Liberal press i 100 års samhällsdebatt, nyligen visat att när unionsfrågan 1905 ställdes på sin spets så hoppades de mest Norgevänliga tidningarna att det skulle gå att hitta ett sätt att bevara unionen — allt för att "smittan" så effektivt som möjligt skulle spridas till vårt land. Omvänt kan en del högerpolitiker ha trott att en unionsupplösning skulle bromsa demokratiseringen av Sverige.
I den praktiska politiken ledde unionskrisen till en svensk regeringsombildning. Ny statsminister blev en realistisk högerman, Christian Lundeberg, och som konsultativt statsråd inträdde den liberale ledaren Karl Staaff. Det var en signal om ett systemskifte. I andrakammarvalet senare samma år vann liberalerna en stor seger och Staaff kunde bilda sin första regering, med en rösträttsreform som viktigaste programpunkt.
Norge fick sin fulla självständighet och Sverige blev demokratiskt. Men alltjämt gick utvecklingen i de båda länderna i otakt. Först den 24 maj 1919 fick kvinnor och män samma politiska rättigheter i Sverige. Egentligen borde vi fira vår nationaldag då.