Den o(s)olidariska säkerhetspolitiken
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Mötet kommer att inriktas på den politiska ramen för länderna i PFF, men kallas av ledande vänsterpartister för "Nato-light". Inställningen till Natomedlemskap är negativ hos Sveriges befolkning, enligt årets SOM-undersökning som genomförts av Göteborgs universitet. Bara en av fem vill att Sverige ska ansöka om medlemskap. Det är litet lägre än för ett år sedan då 23 procent stödde tanken. 48 procent säger blankt nej till Nato.
Frågan om Sveriges alliansfrihet är en helig ko i svensk politik, vilket kan förklara att det inte förts en offentlig debatt specifikt om Natomedlemskap i Sverige. Det innebär förstås inte att behovet saknas. Tvärtom.
Myterna om vad ett Natomedlemskap skulle innebära för Sverige är både många och seglivade. För det första kan Sverige aldrig tvingas av Nato att ställa upp med trupper. I vissa fall är medlemsländerna förpliktigade att hjälpa varandra, men det kan lika gärna vara med materiel eller genom att ställa sitt territiorium till förfogande. Alla beslut om deltagande i Nato:s aktioner fattas hur som helst i Sveriges riksdag. Att gå med i Nato är heller inte att ta ställning för USA.
Under det kalla kriget var det sant; Nato var då en motvikt till Warszawapakten. I dag är nästan hela Östeuropa medlemmar och även forna tiders fiende Ryssland är med och samarbetar genom PFF. Muslimska Turkiet är medlem sedan länge. Nato är en organisation där en växande skara demokratiska stater samarbetar på frivillig basis.
Men det mest brådskande skälet till att regeringen borde diskutera frågan med sina medborgare är att man under de senaste åren visat tydliga tecken på en omsvängning i fråga om alliansfriheten. Medlemskapet i PFF var ett tydligt steg i den riktningen och Sverige skickade dessutom trupper till Natoinsatserna både på Balkan och i Afghanistan. I samband med att förslaget till konstitution för EU togs fram uttryckte EU:s fyra alliansfria stater, däribland Sverige, ambitioner om ett mer vittgående militärt samarbete.
Sveriges avsteg från principen om alliansfrihet blir fler och fler och frågan om varför man över huvud taget ska behålla den blir allt svårare att besvara. Det är i alla fall inte för att kunna verka som internationell medlare på ett övertygande och trovärdigt sätt. Natolandet Norge har visat att medlemskapet går utmärkt att kombinera med en viktig medlande roll i Israel—Palestina-konflikten, Sri-Lankas inbördeskrig och senast i det kaotiskaDarfur.
Även vid invasionen av Irak kunde Sverige ha gripit möjligheten att föra en aktiv och självständig utrikespolitik som kritiserar dem som kritiseras bör. Det gällde trots allt den mest kontroversiella frågan i Nato på senare år. Men icke. Svenskarna tiger och frågan förblir obesvarad.
Bilden av ett Sverige som plockar russinen ur den säkerhetspolitiska kakan breder i stället ut sig i vårt närområde. Ett land som väntar och ser och tar ställning till konflikter från fall till fall är ingen eftertraktad samarbetspartner. En god säkherhetspolitik kräver att parterna visar solidaritet och kontinuitet i ord och handling.
Hotbilden är i dag inte lika entydig som under det kalla kriget. Det betyder dock inte att vi kan kosta på oss att sätta säkerhetspolitiken på undantag. Snarare blir det viktigare att bygga upp förtroende och allianser, eftersom det är svårare att förutspå var framtidens konflikter kommer att blossa upp.
Att ignorera behovet av ett försvar eller förekomsten av väpnade konflikter är inte detsamma som att verka för fred — bara oansvarigt. För att vara med och forma framtidens säkerhetspolitik måste Sverige i stället ta plats vid förhandlingsbordet. För att kunna skapa fred och bevara den behövs säkerhetspolitiska analyser och åtgärder. Regeringen behöver reda ut begreppen och ta debatten om Nato. Det är hög tid att ta ansvar för säkerhetspolitiken.