Det var en makalös sågning av sin egen politik som Mona Sahlin gjorde i lördags. Någonting liknande har aldrig skett förut. En partiledare avslöjar att hon inte trott på den politik hon gått till val på, att hon tvingats kampanja för en politisk linje som hon redan från början insåg att väljarna skulle säga nej till.
Det gällde i princip alla de stora frågor som valrörelsen handlade om, a-kassan, fastighetsskatten, jobben och tillväxten och de borgerliga skattesänkningarna. På alla dessa punkter hade Socialdemokraterna fel politik enligt Mona Sahlin.
Har hon partiet med sig? Det är tveksamt. Mona Sahlin har alltid stått till höger om mitten i sitt parti. Det brukar den socialdemokratiska partiledningen i och för sig nästan alltid göra, som Göran Persson och i något mindre grad också Ingvar Carlsson. Men det är uppenbarligen svårare att ha den inriktningen när man är i opposition. Då ökar den interna kritiken.
Detta är ett av Socialdemokraternas svåraste problem att tackla: Den krympande medlemsskaran står i många fall till vänster om de mittenväljare som partiet behöver för att komma till makten. Vad är viktigast, renlärigheten eller makten? Högerfalangen föredrar makten och ligger politiskt ganska nära regeringen. Vänsterfalangen längtar tillbaka till sina ideologiska rötter och föredrar debatt framför makt.
På kongresser och i andra beslutande organ i partiet är vänsterfalangen stark. Och ju färre medlemmarna blir, desto större blir LO:s inflytande och desto mer hörs ideologerna. Bara en stark ledare kan motstå detta och helt enkelt strunta i partifolket och köra loppet själv, så som Göran Persson oftast gjorde. I början, när han vann valen, kunde partiet till nöds acceptera hans tuffa stil. Men när han förlorade valet 2006 var det kört, det förstod både han och partiet.
Så Mona Sahlin skulle göra tvärtom: Hon skulle lyssna. Och hon lyssnade och lyssnade och allt fler beslut gick henne emot. Värst var det när partiet körde över henne i fråga om samarbetet med Vänsterpartiet. Det försvagade hennes auktoritet på ett avgörande sätt och tvingade dessutom på henne en politik som hon inte trodde på.
Resultatet blev en svag partiledare som inte kunde övertyga väljarna, eftersom hon själv inte trodde det hon kämpade för. En vecka före valet insåg Mona Sahlin tydligen att hon skulle förlora valet eftersom hon plötsligt återfick självkänslan, lyste upp som talare och kunde övertyga. Om hon under hela valrörelsen hade varit lika bra som den sista veckan kanske valresultatet blivit ett annat.
Men hon fick inte driva den politik hon trodde på. Hur blir det för nästa partiledare? Får han/hon ett starkt mandat som Mona Sahlin aldrig fick? Vågar vänsterfalangen i partiet acceptera en ledare som har frihet att agera mer på egen hand? Vilket är viktigast i nästa val, makten eller den renläriga ideologin?
Svaret kan avgöra valet 2014.