Den polske påvens storverk
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Dessa inneboende motsättningar växte fram som resultatet av en process som blev allt starkare för varje årtionde.
Men processer påverkas också av människor. Lech Walesa, ledaren för den fria polska fackföreningen Solidaritet på 1980-talet, spelade kanske den största rollen när det gällde att rasera "den yttre ringen" i Sovjetimperiet, accelerera sönderfallet av de kommunistiska regimerna i de sovjetiska satellitstaterna i Östeuropa.
Den litauiske folkfrontsledaren Vytautas Landsbergis spelade på motsvarande sätt en avgörande roll för frigörelsen av de baltiska staterna och därmed också för att påskynda sönderfallet i "den inre ringen", i sovjetimperiets kärna.
Ändå är det förmodligen en tredje person som betydde mer för att förpassa kommunismen och sovjetimperiet till historiens skräpkammare — nämligen Karol Wojtyla, mer känd som påven Johannes Paulus II, som när detta skrives ligger för döden.
När han hösten 1978 av Vatikanens kardinalskollegium utsågs till påve var det en utnämning som verkligen låg klockrent rätt i tiden.
För första gången på 425 år utnämnde den katolska kyrkan en påve som inte var italienare. Det blev i stället en polack i en tid då den östra halvan av Europa var passiviserad i stagnationens visserligen slappnande strupgrepp. Karol Wojtyla med sina rötter både i Polen och i den kämpande katolska kyrkan — han påbörjade sin hemliga prästutbildning 1942 i Krakow — blev både en symbol och en tändande gnista i den polska frihetskampen där den katolska kyrkan spelade den ledande och samlande rollen.
Påven Johannes Paulus II reste till sitt hemland, där hans framträdanden samlade väldiga människomassor och utvecklades till manifestationer som må ha varit religiösa till sin form men blev politiska till sin effekt.
Det finns en slagkraftig karikatyrteckning från den tiden som i ett nötskal fångade situationen. Påven talar inför en väldig människomassa. I bakgrunden kurar ett par kommunistiska politruker. Den ene uppmanar den andre:
— Wladyslaw, anteckna alla namn.
Den nakna sanningen var plötsligt uppenbar för alla. Av kommunistregimen återstod föga mer än ett skal. Den förmådde inte längre ingjuta fruktan i människorna. Därmed var den dömd att förlora makten och när det skulle ske var bara en tidsfråga.
Men Johannes Paulus II har även gjort betydande insatser inom det som i mer strikt mening var hans egentliga verksamhetsområde. Han var till skillnad från många av sina företrädare en utåtriktad och öppen kyrkoledare. Han har rest mycket över hela världen under alla år, långt in i ålderdomen och ohälsan.
En viktig och framåtsyftande insats har varit hans konsekventa strävan att bygga upp ekumeniska kontakter med andra kyrkor och trossamfund. Han har bett judarna om ursäkt för de lidanden de utsatts för av kristna under årtusenden — och muslimerna för de kristna korstågen. Det är inte längre tal om anspråk på exklusivitet för den katolska kyrkan, utanför vilken ingen frälsning skulle finnas.
Men i fråga om sexualmoralen betecknas påven som konservativ. Han är emot aborter, kondomer och barnbegränsning — men också mot dödsstraffet.
Det handlar om en djupt känd kompromisslöshet i fråga om att värna livet. Kanske skall också hans välexponerade framträdanden på senare år — i all sin fysiska skröplighet — ses i det perspektivet, som ett modigt och medvetet sätt att utmana en av vår tids mest centrala och samtidigt ångestladdade föreställningar, nämligen att livet är värt att leva endast för unga, starka och friska.
Det må i påvens fall handla om en konsekvent och helgjuten åskådning, ändå får hans inställning till sexualmoralen ses som omodern. Det finns inte heller i dag en enhetlig uppfattning inom den katolska kyrkan i dessa frågor.
I längden blir knappast Johannes Paulus II kompromisslösa hållning katolska kyrkans linje. För utan anpassning till verkligheten gröps kyrkans förankring sakta ur.