Det som gör honom till en intressant författare är att han både är professor i nationalekonomi och i nio turbulenta år satt i riksdagen som socialdemokrat. Det är snarast en underdrift att säga att han är kritisk till den förda politiken. Inte så att han tycker att de borgerliga regeringarna klarade sig bättre än de socialdemokratiska. Nästan alla politiker saknade insikt i problemen och förstod inte allvaret i situationen, menar han.
Problemen började på 70-talet med oljekrisen. Dittills hade den svenska ekonomin tickat på i jämn och hög takt, mycket tack vare att Sverige sluppit andra världskriget. De krigshärjade länderna behövde stora investeringar och den svenska industrin kunde erbjuda mycket av det som efterfrågades. Men i början av 70-talet hade effekterna klingat av. Samtidigt hade Gunnar Sträng höjt skatterna i en dittills sällan skådad takt. På fem år, 1965-1970, fördubblades antalet anställda i den offentliga sektorn från en halv till en miljon.
Den borgerliga regeringen som tillträdde 1976 ändrade ingenting i grunden. När socialdemokraterna fick tillbaka regeringsmakten 1982 inleddes den ekonomiska politiken med en jättestor devalvering av kronan. Statens utgifter ökade, inflationen steg och reallönerna ökade knappast alls. I Danmark kom däremot en konservativ regering till makten och inledde med en rejäl åtstramning, "kartoffelkuren", vilket ledde till en betydligt bättre ekonomisk
utveckling än i vårt land.
Bo Södersten ger en underhållande skildring av 80-talet, då han själv som riksdagsman (s) hade en god insyn i den socialdemokratiska regeringens bekymmer. Finansminister Kjell-Olof Feldt försökte förgäves övertyga sitt parti om behovet av åtstramningar. Mot sig hade två övermäktiga krafter: Sten Andersson i regeringen och LO i form av ordföranden Stig Malm. Det slutade med att Kjell-Olof Feldt hoppade av som finansminister och skrev en bok, Alla dessa dagar, som kan ha bidragit till att de borgerliga partierna vann valet 1991.
Sedan kom krisen 1992-94, den allvarligaste ekonomiska kris som någonsin drabbat Sverige, då en halv miljon jobb försvann och räntan en kort tid var 500 procent. Sverige drabbades av en mycket svår fastighets- och bankkris. Produktiviteten i tillverkningssektorn var låg, lönerna steg snabbt men förlorade i värde genom inflationen.
Så kom då Göran Persson som finansminister 1994 och med honom nedskärningar, men framför allt stora skattehöjningar. Det ledde till att statens budget gick ihop för första gången på länge, men frågan kan ställas om inte omläggningen gick för fort så att skadorna blev onödigt stora, vilket somliga ekonomer hävdar.
Bo Södersten är ingen vän av Göran Persson: "den högskattepolitik som förts under de senaste tio åren - med kraftig åtstramning av efterfrågan särskilt inom den marknadsutsatta sektorn - (har) varit den kanske starkast bidragande orsaken till den arbetslöshet - eller undersysselsättning - som råder i vårt land. " Kombinationen höga skatter och höga bidrag har lett till att de som lämnade arbetskraften under 90-talskrisen aldrig kom tillbaka till arbetsmarknaden, menar Bo Södersten. Han anser att välfärdspolitiken har skapat negativa attityder till arbete.
Kanske var det ändå tur för vårt land att 90-talskrisen slog så hårt. Den gjorde det politiskt möjligt att genomföra en rad viktiga reformer som annars knappast hade accepterats. Men Bo Södersten menar att välfärdsstatens problem fortfarande finns kvar. Beviset är den jobblösa tillväxten.
Gunvor Hildén
Fristående kolumnist
Fristående kolumnist