Den ryska björnen ryter igen
LEDARE. Den ryska björnen ryter och skakar på sig i olust. Något luggsliten är han, besten. De senaste decennierna har han mest fått suga på ramarna. Men kanske är det nu dags att vädra morgonluft?
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Det är ingen politiskt korrekt eller bekväm slutsats som rapporten tillhandahåller. Det skulle vara så mycket trevligare om det med fog kunde hävdas att utvecklingen i Ryssland steg för steg gick i rätt riktning — att de demokratiska institutionerna stärktes, ett civilt samhälle utvecklades och en stark och stabiliserande medelklass växte fram, och — inte minst — att Ryssland visade sig moget nog att ta itu med de mörka inslagen i sin historia.
Men sanningen är snarast den motsatta. President Vladimir Putin betecknar Sovjetunionens sammanbrott som det förra seklets "största geopolitiska katastrof". Det politiska ledarskiktet — där det militära och säkerhetspolisiära inslaget är mycket stort — präglas av sovjetnostalgi. I dag är det Josef Stalin som är i ropet, inte Andrej Sacharov.
De rikstäckande medierna befinner sig sedan länge under Kremls strikta kontroll. Utrymmet för kritiskt granskande tidningar och journalister krymper stadigt.
Samtidigt stärker centralmakten sin kontroll över den politiska sfären. På onsdagen godkände statsduman ändringar i vallagen som inskränker utrymmet för partier som inte sanktionerats av makten. Sedan tidigare har de allmänna valen till guvernörer i Rysslands 89 regioner och republiker avskaffats till förmån för utnämningar direkt av presidenten.
Nu förbjuds partier att gå ihop i valallianser eller block inför nationella och regionala val. Femprocentsspärren till duman höjs till en sjuprocentsspärr. Avsikten är beklämmande tydlig: Det är Kreml som tar sig det sista ordet när det gäller att bestämma vilka partier som skall få finnas på den politiska scenen. Den liberala oppositionen motas systematiskt bort.
I retoriken hyllas fortfarande demokratin, men det är en snävt definierad, hårt kontrollerad och därmed snöpt variant som det handlar om.
Samtidigt har oljeboomen med de ständigt stigande oljepriserna ökat den ryska statens likviditet högst påtagligt. Skulderna till utlandet betalas nu av i snabb takt och hälften av statsutgifterna, hävdas det i forskarrapporten, går nu till försvaret.
För första gången på mycket länge växer det ryska försvaret: Stridsvagnar, robotsystem, fartyg och annan försvarsmateriel köps in.
Det är sant att denna utveckling sker från en låg nivå; dagens förfallna ryska försvar har inte så många likheter med de sovjetiska supermaktsarméerna. Men det handlar nu likväl för första gången på länge om en reell upprustning.
Det är inte tal om att Sverige skulle vara hotat — just nu. Knappast heller de baltiska staterna som ju finns under EU:s och Natos paraply, även om det är lätt att förstå att de följer utvecklingen i Ryssland med stor vaksamhet och inte tar något för givet.
Det är långt ifrån givet att Ryssland lyckas med ambitionen att återupprätta någon form av supermaktsstatus. Greppet över de forna sovjetrepublikerna slappnar alltmer. Den sociala situationen i landet försämras. Dryckenskapen skördar många offer; medellivslängden för männen sjunker. Antalet hiv-sjuka ökar snabbt. Pensionärernas misär tilltar. Den vacklande folkhälsan förmår knappast bära upp en väldig rysk armé av sovjetiskt snitt.
Poängen är alltså inte att Ryssland i dag skulle utgöra något militärt hot mot det alliansfria Sverige. Fortfarande gäller doktrinen om att Rysslands militära förmåga under det närmaste decenniet inte är tillräcklig för att utgöra ett reellt hot mot Sverige.
Men vad vi ser, hävdar forskarna, är ett trendbrott i negativ riktning. Ryssland rustar reellt, kanske också rejält och långsiktigt.
Sverige får inte blunda för utvecklingen. Den måste vägas in i försvarsplaneringen. På 1990-talet talades det om s k återtagning — försvaret skulle rustas upp i god tid om hotet växte. Nu är det dags att uppdatera den planeringen — för som alliansfritt land måste vi naturligtvis kunna försvara oss själva. Eller?