Det handlar om Vitryssland, som håller presidentval 19 mars. Om något land är den sista sovjetstaten i Europa så är det denna republik, omedelbart öster om Polen och Baltikum och med tio miljoner invånare.
Den enda riktiga skillnaden mellan situationen nu och situationen för tjugo år sedan är att makten inte utövas av något kommunistparti. De demokratiska omvälvningarna i resten av det före detta Östeuropa gör att regimen ser sig tvungen att låtsas som om statsskicket är ett annat än det verkligen är.
Varför överlever sovjetmodellen i Vitryssland när så många grannländer infört demokrati, rättssamhälle och marknadsekonomi och i snabb takt integreras i Europas samarbetsstrukturer? En del av svaret är att Sovjetunionens ekonomiska kollaps under 1980-talet inte med full kraft hade nått Vitryssland när centralmakten bröt samman och de olika republikerna förklarade sig självständiga.
Just i Vitryssland kunde sovjetepoken uppfattas som en era av modernisering både ekonomiskt och kulturellt, något som också innebar att det ryska fick större prestige. Under slutet av sovjetperioden förekom inte ens republikens eget språk i undervisningen vid högskolor och universitet i Minsk.
Samtidigt var det först med sovjetsystemet som Vitryssland fick egna nationella institutioner och till och med plats i FN (som ett led i en kohandel med USA efter andra världskriget). Den identitet som landet hade hörde alltså samman med sovjetsystemet mer än med en egen icke-kommunistisk nationell historia.
Vitrysslands nationella identitet har under mycket lång tid varit svag och vacklande. Landets äldre historia hör samman med det medeltida Kievriket och senare med Polen och Litauen, men någon stark nationell rörelse jämförbar med den i Ukraina utvecklades aldrig.
Den storryska uppfattningen att vitryssarna (liksom ukrainarna) egentligen är ryssar har omfattats också av många i Vitryssland. En betecknande omständighet är att Vitryssland var den enda sovjetrepublik där en person av den inhemska nationaliteten och inte en ryss besatte den strategiskt viktiga posten som andre partisekreterare (d v s vakthund).
Någon stark motsvarighet till de baltiska folkfronterna, eller de nationella rörelserna i till exempel Ukraina eller Georgien fanns alltså inte när Sovjetunionen upplöstes. Inte heller fanns någon motsvarighet till de demokratiska rörelser som uppstått — eller återuppstått — i den ryska sovjetrepubliken.
De demokratiskt sinnade vitryska politiker som försökte ta över 1991 hade ingen självklar folklig bas och det var lätt för den före detta kolchozordföranden Aleksandr Lukasjenko att bli vald till president 1994 och därefter eliminera alla uttryck för demokrati och politisk frihet.
I oktober 2004 genomförde Lukasjenko en folkomröstning i syfte att ändra författningen så att han själv kan väljas om ett obegränsat antal gånger.
Att helt och hållet förbjuda oppositionspartier och återgå till sovjetperiodens system anses dock tydligen vara allt för utmanande. Trots allt har Lukasjenko, åtminstone periodvis, varit angelägen om att också accepteras i resten av Europa. Därför hålls "val" med jämna mellanrum, men givetvis i former som gör det mer eller mindre omöjligt för oppositionen att vinna mer än enstaka mandat.
Många har resignerat menat att Lukasjenko ändå har ett så pass utbrett stöd att han skulle vinna även om valen gick rätt till. De demokratiska krafterna har också varit splittrade, dels på en rad partier, dels i synen på vilken strategi som är den bästa.
@3a Text:Men läget håller uppenbarligen på att förändras. Redan vid folkomröstningen och det tillhörande parlamentsvalet 2004 fanns oberoende bedömare som ansåg att regimen i själva verket fått väsentligt mindre stöd än det som rapporterades. Inför presidentvalet har en betydelsefull samling skett inom oppositionen där de flesta grupper nu står bakom medborgarrättsaktivisten Aleksandr Milinkevitj, även om några grupper föredrar Aleksandr Kozulin, tidigare rektor för universitetet i Minsk.
Det var Kozulin som misshandlades vid ett valmöte häromdagen och Milinkevitj som trotsade mötesförbudet i centrala Minsk. Hans valmöte samlade enligt observatörer fler deltagare än något tidigare möte av samma slag.
Oppositionen når i dag fler väljare och valdistrikt än förr och många vitryssar har börjat lyssna på de oberoende radiosändningar som sedan en tid sker från Polen. Tvärtemot Lukasjenkos kalkyler tycks förtrycket långsamt skapa just det som regimen inte vill ha: en växande känsla av gemenskap och solidaritet bland Vitrysslands invånare.
Håkan Holmberg | Politisk chefredaktör