Den sista utopin
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
På Kuba är det långt ifrån bara rom, cigarrer och salsa hela dagarna. Befolkningen är fattig och det förekommer inga fria val, yttrandefriheten är obefintlig och oliktänkande döms summariskt till långa fängelsestraff. Vill man inte vara fullt så drastisk kan man i stället avskeda en "obekväm" person. Utan jobb har man nämligen ingen rätt till sjukvård, pension eller något annat som förknippas med ett socialt skyddsnät. Det här är inte bara ett dråpslag mot den personliga ekonomin, utan en total utestängning av en människa från samhället.
USA, och även EU under senare år, har satt press på Kuba, bland annat genom handelsembargon. Detta har inte varit populärt hos den svenska vänstern eller hos den kubanska regimens främsta tillskyndare, Svensk-kubanska föreningen. Mer förvånande är den debattartikel som publicerades i gårdagens Aftonblad där ett antal professorer i medicin framhåller Kuba som ett föredöme i framför allt hälsovård.
Det är lätt att förstå hur de kommer fram till sina slutsatser, för Kuba ser bra ut i statistiken och fasaden är välpolerad. Det kallas politisk propaganda. Fenomenet bör vara välbekant från tiden då Europa delades av en järnridå, när världen både fruktade och beundrade den stora sovjetkolossen som hade så framgångsrika atleter, rymdprogram och, ja just det, gratis vård, garanterade bostäder och jobb till alla. Vad tjänar gratis läkarbesök till om det inte finns mediciner? Om vården bara är tillgänglig för den privilegierade klick i samhället som har fått tag i amerikanska dollar? Om lönerna, som i bästa fall betalas ut, knappt räcker till mat för dagen?
Kanske är det lättare att applicera sina utopiska föreställningar på en soldränkt karibisk ö än på grå östeuropeisk förortsbetong.
Partierna på den svenska vänsterkanten blundade för, och förnekade förtrycket i Östeuropa ända fram till kommunismens fall. Förutom vänsterledaren Lars Ohly som fortfarande gärna kallar sig för kommunist är det få som i dag hyllar den fasansfulla sovjetiska förtryckarstaten som ett kommunistiskt lyckorike. Denna roll har i stället överförts till Kuba. Nu är det emellertid dags att sluta hitta på ursäkter för regimen och erkänna att det är en diktatur. När ska Fidel Castros svenska supporterskara börja lära av historien?