Statsskulden bör minskas med 25 miljarder kronor om året de närmaste tre åren. Den uppfattningen framförde Riksgäldskontorets styrelse i går.
Det fanns lite olika meningar inom styrelsen om var tyngdpunkten i skuldminskningen skall ligga; statsskulden består av tre delar. Men att statsskulden skall dras ner var styrelsen helt enig om.
Tråkigt nog talar dock styrelsen i detta avseende för döva öron. Det rödgröna maktkombinatet som förfogar över riksdagens majoritet vill som bekant i stället brassa på med överbuds- och överbryggningspolitik fram till och över valet om två år. Och det är verkligen inte småpengar det rör sig om. Till och med utgången av 2007 handlar det om att låna i storleksordningen 191 miljarder kronor.
Detta sker, väl att märka, i ett läge då konjunkturen är på väg uppåt efter några svaga år. Det är alltså exakt i en sådan fas då beprövad ekonomisk logik säger att man snarare skall strama åt i ekonomin.
I högkonjunktur skall statsskulden amorteras ner, så att man skapar ett utrymme för att kunna ta till stimulansåtgärder när konjunkturen viker - vilket den alltid gör, förr eller senare. I stället förbrukas en del av de pengarna nu för att det rödgröna blocket skall få posera som alla goda gåvors givare. När baksmällan kommer, för det gör den, är valdagen passerad. Och då finns det fyra år fram till nästa val att använda till att laga efter råd och lägenhet. Så ser den rödgröna uträkningen ut.
Mot den kritiken brukar socialdemokraterna och stödpartierna väsentligen anföra två invändningar. Man framhåller dels att det finns en tillgångssida i budgeten, och dels att statsskulden som andel av bruttonationalprodukten,BNP, just nu sjunker till följd av den goda ekonomiska tillväxten.
Men den dag konjunkturen vänder neråt och tillväxten mattas kommer statsskuldens andel av BNP obönhörligen att öka - och förmodligen i accelererande takt med tanke på den nästan ohämmade upplåningen.
Ingen förnekar att det finns en tillgångssida. Men hur har socialdemokraterna tänkt dra nytta av detta faktum? Går man kanske rent av och klämmer på planer på en och annan käck privatisering av "vår gemensamma egendom" för att få fram likvida medel till amortering av statsskulden? Vad säger i så fall de såta vännerna i vänsterpartiet om det?
"Den som är satt i skuld är inte fri", sade en gång landets statsminister, ironiskt nog samme man som fortfarande bekläder ämbetet. Det var rätt då och det är lika rätt nu.