En rad faktorer förklarar detta mycket tydliga utslag. Alla som följer nyhetsrapporteringen kunde själva förvissa sig om att information om katastrofen fanns tillgänglig redan tidigt på annandagen. Varken statsministern eller någon annan har varit beroende av fax från UD. Alla är vana vid den ordning som normalt gäller i arbetslivet - ansvaret är chefens och chefen angriper inte offentligt sina medarbetare för eventuella misstag. Och att Göran Persson verkligen är "Han Som Bestämmer" har ingen som levt i Sverige under senare år undgått att märka.
Att Persson strävat efter att personligen ta kommandot över regeringsarbetet är inte en fråga som behöver utredas. Det skedde redan när han tillträdde som statsminister. Regeringskansliet gjordes om till en enda myndighet, statsrådsberedningens ställning stärktes och statsministern tog ett starkare eget grepp över EU-frågorna.
Under Perssons tid har både den socialdemokratiska riksdagsgruppen och riksdagen som helhet förlorat inflytande till förmån för regeringen och statsministern själv. Allt färre statsråd har någon egen bas i det socialdemokratiska partiet, som riksdagsledamöter eller på annat sätt. Därmed blir de naturligtvis mer beroende av Persson själv för sin ställning och politiska framtid.
Parallellt med detta pågår en utveckling där kommunernas och landstingens självstyre allt mer beskärs, till förmån för staten och regeringen. Utredningsväsendet, som en gång antogs borga för att svåra sakfrågor fick en kvalificerad och allsidig genomlysning, trängs undan till förmån för partipolitiserade bedömningar. Både socialförsäkringssystemet och skattepolitiken utreds just nu i socialdemokratisk regi medan krav på traditionella utredningar med insyn och medverkan från flera håll avvisas. Regeringens utnämningsmakt används ofta mer för att ge politiska belöningar och reträttposter - inte bara till socialdemokrater - än för att se till att olika myndigheter har en kvalificerad ledning.
Allt detta är inte nyheter som tillkommit under Göran Perssons tid. Men gamla problem i förening med nya tilltag har skapat en ordning där statsministern allmänt uppfattas som den enda politiker som egentligen har makt och befogenhet att fatta riktigt viktiga beslut. Uteblir eller försenas de besluten så är det statsministern och ingen annan som drabbas av kritiken.
Det hör till att oppositionspolitiker påpekar regeringens och Perssons partifärg när de kommenterar maktkoncentrationen till statsministern. Men även borgerliga politiker skulle i princip kunna frestas att samla makt på samma sätt - i synnerhet om de borgerliga hade suttit vid makten lika länge som socialdemokraterna har gjort. Problemet är inte bara partipolitiskt utan också principiellt och socialdemokrater borde vara lika bekymrade som andra över den utveckling som skett.
Kritiken mot "systemet Persson" har inte uppstått till följd av tsunamikatastrofen. De flesta inslagen i den växande koncentrationen av makt till landets statsminister har ifrågasatts i åratal. Det nya är att Göran Persson nu utsätts för en typ av press som han inte kunnat förutse och reagerar på ett sätt som få väntat sig genom att försöka skaka av sig ansvaret och peka ut underordnade som inkompetenta. Reaktionen kan bara bli en.
Politisk chefredaktör