Aldrig har väl ett ungdomsförbunds kongress väckt ett så stort intresse som den nu pågående SSU-kongressen. Det är ett svårt skadat SSU som nu ska försöka reparera tidigare försummelser. Frågan är om det går.
Först avslöjade UNT att ordföranden Ardalan Shekarabi hade fått fri tillgång till ett konto med pengar som egentligen skulle användas för att motverka diskriminering. Sedan avslöjades att medlemssiffrorna var kraftigt uppblåsta, vilket givit förbundet åtskilliga miljoner extra i statsbidrag som man inte var berättigad till.
Under tiden rasade — som vanligt — striden mellan de två fraktionerna i förbundet, vänster mot höger. Det är förklaringen både till Shekarabis pengar och fusket med medlemssiffrorna. Högerfalangens Shekarabi skulle ha pengar till sin kampanj för att bli vald till ordförande. Båda falangerna fuskade med medlemssiffrorna för att stärka sina positioner inför förbundets kongress.
Men myglandet och fusket med medlemssiffror är ingalunda begränsat till SSU. Jag minns själv hur jag som ledamot av Folkpartiets ungdomsförbunds arbetsutskott en gång i forntiden ansträngde mig väldigt mycket för att inte veta något om hur registreringen av medlemmarna gick till.
Liberala ungdomsförbundet (LUF) avstod senare från bidrag baserade på antalet medlemmar, sedan man avslöjats med fingrarna i syltburken. Nu har SSU avslöjats och mycket tyder på att Ung vänster också fuskar med medlemssiffrorna.
Det finns ett förslag från LUF att de statliga bidragen ska beräknas efter det antal riksdagsledamöter som moderpartiet har. Det är visserligen en konstig beräkningsgrund, men den har den stora fördelen att det inte går att fuska med den.
Det allmänna intresset för SSU har alltid varit större än för andra politiska ungdomsförbund. Det beror inte minst på att socialdemokratin traditionellt rekryterar sitt ledande skikt från SSU. Den som gör karriär inom SSU kan vara relativt säker på att göra karriär inom partiet, om man så önskar. En rad ministrar i den nuvarande regeringen har den bakgrunden, men inte statsministern.
Det är därför den hårdnande striden mellan falangerna har oroat partiledningen så mycket. Den framtidskommission som tillsattes för att lösa motsättningarna har uppenbarligen inte lyckats lösa problemen. Förslagen går ut på att dela jämnt mellan falangerna, ordföranden höger, förbundssekreteraren vänster etc.
Men detta innebär ju tvärtom att man låser fast motsättningarna. Distrikten måste också i framtiden ta ställning och definiera sig som höger respektive vänster. Förslagen om centralisering av medlemsregistren sägs gynna högerfalangen, som brukar dominera
förbundsstyrelsen. Om så blir fallet kvarstår förstås vänsterfalangens missnöje.
Den som läser förslagen till nya program finner att SSU som organisation står för en politik som ligger mycket nära regeringen, förslagen är bara dyrare och mer konkreta. De politiska motsättningarna avspeglas alltså inte i förslagen utan döljs förmodligen i vad som säkert är väl genomarbetade kompromisser.
Om SSU ska förbli socialdemokratins plantskola som hittills vill det ju till att ungdomarna inte blir alltför galna och ställer sig alltför långt från regeringen. Bosse Ringholms krav på socialisering av bankerna, som han drev som SSU-ordförande, skulle ju inte alls gå för sig i dag.
Strider mellan olika falanger är däremot inte okända i moderpartiet. Se bara på Stockholms kommun, där ledande socialdemokrater offentligt tar heder och ära av varandra.
Så SSU klarar säkert av sina problem med medlemsregister, konstiga pengar, falangstrider med mera. Risken att förbundet spricker, som somliga bedömare spekulerat, är inte stor. Man kan räkna med att fördelarna med att vara partiets plantskola tar över . Vem vill inte bli riksdagsman, generaldirektör eller ambassadör lite senare i livet?
Mer oroande är de lärdomar som medlemmarna kan dra av detta: Den som intrigerar smartast vinner mest. Sådana resonemang befordrar inte moralen inom politiken.
Gunvor Hildén
fristående kolumnist
fristående kolumnist