Men sången ”1944” har fler resonansbottnar, också i Ryssland. Det är därför som den officiella ryska reaktionen är så furiös.
Den ukrainska sångerskan Jamala heter egentligen Susana Dzjamaladinova och är krimtatar, den folkgrupp som dominerade på Krim före den ryska erövringen på 1700-talet. Sången speglar upplevelser i hennes egen familj – Jamalas gammelmormor var bland de cirka 230 000 tatarer som deporterades från sina gamla boplatser på Krim 1944 samtidigt som deras ”autonoma republik” upplöstes.
Krimtatarerna var inte ensamma. Den brittiske historiken Robert Conquest, en av världens främsta experter på terrorn under Stalintiden har beräknat antalet deporterade från Sovjetunionens sydvästra delar till ungefär 1,6 miljoner. Sju nationer – tjetjener, ingusjer, karatjaier, balkarer, kalmucker, Volgatyskar och krimtatarer tvingades på något dygn iväg i boskapsvagnar till Centralasien, kollektivt anklagade för samröre med Hitler-Tyskland. Också ett par mindre folkgrupper deporterades på samma sätt.
Efter Stalins död skedde en sorts upprättelse. De flesta av de deporterade nationerna fick återvända. Men inte krimtatarerna. Först efter ett beslut i november 1989 kunde en större återflyttning ske. En kvarts miljon återvände nu på fyra år.
Den autonoma republik som upplöstes 1944 räknades inte till Ukraina utan till Ryssland och överfördes till Ukraina 1954. Med den ryska annekteringen 2014 försämrades krimtatarernas ställning avsevärt – uppenbarligen ses deras existens som ett hot mot ockupationsmakten.
Att behandlingen av krimtatarerna engagerar många i Ukraina är lätt att förstå. Men faktum är att Jamalas låt fick mängder av röster också från tv-publiken i Ryssland. Också det är lätt att förstå – och kontrasten mot den officiella ryska reaktionen är tänkvärd.
För vanliga ryssar är påminnelsen om den stora deportationen också en påminnelse om vad Ryssland självt har gått igenom. Deportationerna, slavlägren och massmorden under sovjetsystemet drabbade också ryssar. Men det är också sant att sovjetregimen använde terror för att försöka knäcka det nationella självmedvetandet och förmågan till motstånd mot sovjetmakten i exempelvis Ukraina eller senare i det ockuperade Baltikum. Miljoner och åter miljoner före detta sovjetmedborgare kan identifiera sig med den sorg som uttrycks i Jamalas sång.
Men från den ryska jurygruppen fick Jamala och Ukraina inga röster. Tvärtom kom nya tirader från politiskt håll om ”fascistjuntan” i Kiev och om att Ukrainas bidrag bara fick vara med för att förödmjuka Ryssland.
Det officiella Ryssland anser sig skymfat av en sångerska påminner om brotten under sovjettiden, brott som drabbade ryssar likaväl som ukrainare, tatarer och andra. Det är den sovjetiska reflexen som gör sig påmind.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör