På fredagen häktades Carme Forcadell, talman i det katalanska parlamentet. Hon är misstänkt för uppvigling, uppror och missbruk av allmänna medel i samband med folkomröstningen om självständighet 1 oktober. Forcadell är på många sätt en större symbol för självbestämmandet i Katalonien än både president Puigdemont och hans företrädare Artur Más. Som ordförande i organisationen ANC (Assemblea Nacional Catalana) fram till 2015 drev hon politikerna framför sig med målet att hålla en folkomröstning.
Åtta före detta ministrar i regionregeringen sitter redan häktade och de fem, inklusive Puigdemont, som befinner i Belgien har sagt att de kommer att överlämna sig för prövningen i konstitutionsdomstolen senast nästa fredag. Samtidigt hålls inte längre några större demonstrationer för självständighet i Barcelona, i alla fall inte större än demonstrationerna för ett enat Spanien. Katalonien går mot nyval och den spanska segern måste beskrivas som total.
Att säga att premiärminister Mariano Rajoy hanterat Katalonienfrågan skickligt är ändå att säga alldeles för mycket. Oftast under sina sex år vid makten har han inte gjort någonting, tittat åt andra hållet och vägrat all dialog. När det var som mest var närmare två miljoner katalaner ute och demonstrerade och minsta gnista hade kunnat innebära en helt annan utveckling. Men i stället skulle katalanerna själva gräva självständighetens grav genom sin fåfänga regeringsbildning i januari 2016 då vägen mot folkomröstningen anträddes.
På en punkt har Rajoy hela tiden haft rätt, den att spansk lag måste gälla i Spanien. Om man inte gillar lagar eller grundlagar får man försöka förändra dem på demokratisk väg. Minsta tillmötesgående hade ändå räckt för att katalanerna skulle avbryta sin lagbrytande verksamhet. Men Madridregeringen vägrade alltså inleda en dialog och vann alltså till slut i alla fall.