Den stora koalitionen närmar sig
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
vilka villkor som hon kan tänka sig att medverka.
Schröders nya bud är att SPD och CDU delar på kanslersämbetet så att han själv är förbundskansler första halvan av mandatperioden och Merkel den andra —vilket bl a ger SPD möjlighet att framstå som oppositionsparti lagom till nästa val.
Merkel däremot insisterar på att hon själv ska ta över kanslersposten från dag ett. I dag möts hon och Schröder för enskilda överläggningar men inget avgörande lär komma förrän efter det försenade val som sker i Dresden i helgen.
Valet i Dresden sköts upp eftersom en av de lokala toppkandidaterna avled under valrörelsen. I det läge som nu uppstått kan Dresdens väljare lägga den avgörande vikten i vågskålen för ettdera av de stora partierna och därmed kanske avgöra kanslersfrågan.
Opinionsmätningarna några dagar före valet pekar på ett övertag för CDU medan SPD och det nygamla vänsterpartiet Linke tävlar om andraplatsen. En förlust i Dresden kan vara det argument som kan förmå Schröder att avgå och SPD att ingå i en "stor koalition" under en ny partiledning.
En stor koalition har Tyskland — eller det tidigare Västtyskland — bara prövat en gång, en kort period på 60-talet. Erfarenheterna var inte goda. Därefter har regeringsmakten växlat mellan SPD och CDU med det liberala partiet FDP och senare också De gröna som tungan på vågen.
Tanken på en "trafikljuskoalition" av röd (SPD), gul (FDP) och grön föll dock redan före årets val sedan FDP avvisat varje tanke på samarbete med SPD. Något bättre var förutsättningarna för en "Jamaicakoalition" av svart (CDU), gul och grön. De gröna är inte kategoriska motståndare till de skatte- och bidragsreformer som CDU och FDP vill genomföra och saknar SPD:s band till fackföreningsrörelsen.
Men en sådan lösning kan bara bli aktuell om CDU och SPD misslyckas med sina koalitionssonderingar. Tyskland får i så fall en regering som på papperet är stabil men som i verkligheten tvärtom riskerar att bli handlingsförlamad och instabil.
Schröder försökte genomföra vissa nödvändiga reformer i skatte- och välfärdssystemen men orkade inte fullfölja. SPD:s valresultat är, trots en stor upphämtning mot valrörelsens slut, det sämsta på femton år. Den inre opposition mot Merkels ledarskap som finns inom CDU hävdar att partiet tappade väljare på grund av att man hade ett för långtgående och framför allt för detaljerat reformprogram.
Att dessa två partier under sådana förutsättningar gemensamt skulle kunna gå vidare på reformvägen är inte sannolikt. Snarare kan man vänta sig att båda försöker spela över Svarte Petter på motparten och leta efter ett tillfälle att bryta samarbetet för att samla poäng i opposition. Ännu ett nyval kan bli resultatet.
Reglerna för val av förbundskansler säger att om ingen kandidat efter två försök har fått absolut majoritet så utses den som fått flest röster. Får Schröder Vänsterpartiets röster kan han fortfarande vinna en sådan votering. Men vilken politik kan han i så fall föra? Även med en sådan utveckling kan nyval bli slutresultatet.
Den försiktiga återhämtning som kan skönjas i tysk ekonomi riskerar nu att komma av sig. Samtidigt urholkas ytterligare Tysklands traditionella roll som ledande kraft inom EU. När varken Tyskland eller Frankrike har någon effektiv ledning hjälper det inte vad andra, i praktiken Storbritannien, försöker uträtta.
Grundproblemet är att de tyska väljarna är kluvna inför reformpolitiken. En majoritet inser troligen att något måste göras för att bryta många års stagnation, men är inte lika villiga att betala priset.
En del kommentatorer föreslår i desperation ett nytt valsystem av brittisk typ, med majoritetsval i enmansvalkretsar. Men ett sådant system kan leda till precis samma låsningar som nu. Det enda säkra sättet att få majoritet för ett reformprogram är att övertyga väljarna.