Frankrikes och Sveriges olika inställning illustrerar hur central frågan om avväpning av Hizbollah är, hur komplicerat det kan vara att jämka ihop olika länders attityder i en gemensam internationell aktion, och vilken tuff uppgift den internationella styrkan går till mötes i södra Libanon, även om den blir kraftigt förstärkt i förhållande till dagens 2 000 man starka fredsbevarande trupper och 50 observatörer.
Nu vet vi vad resolution 1701 inte innehåller, med vad innehåller den då när det gäller mandatet för internationella styrkan?
Viktigt att känna till är till att börja med att de planerade 15 000 FN-trupperna - eller maximalt 15 000 som det uttrycks i resolutionen - skall samarbeta med 15 000 libanesiska trupper som den libanesiska regeringen ansvarar för. Båda grupperingarna skall tillsammans sprida ut sig i södra Libanon. Resolutionen säger att i samma stund som FN-trupperna och de libanesiska trupperna börjar placera ut sig så skall Israel parallellt dra sig tillbaka helt.
Även om FN-trupperna ännu inte förstärkts upp till 15 000 man tycks denna del av det planerade förloppet hittills ha fungerat. De israeliska trupperna har åtminstone dragit sig tillbaka.
Det mandat som de förstärkta FN-trupperna får i och med resolution 1701 kan grovt delas upp i två kategorier: mål och medel, där medel står för den militära intensiteten i truppernas mandat - hur mycket våld får trupperna bruka?
De förstärkta FN-trupperna har till uppgift bl a att övervaka vapenvilan och att följa med och stödja de libanesiska trupperna när de sprider sig över Södra Libanon, som vi såg tidigare. FN-trupperna skall vidare säkra distributionen av humanitär hjälp till civilbefolkningen och ett tryggt återvändande för dem som flytt från sina hem. Slutligen skall FN-trupperna hjälpa sina libanesiska kolleger att skapa ett område i Södra Libanon, mellan Litanifloden och gränsen till Israel, fritt från militär personal, anläggningar och vapen tillhörande andra än de auktoriserade internationella och libanesiska militärerna.
Till detta kommer att FN-trupperna på den libanesiska regeringens begäran skall hjälpa till att säkra Libanons gränser i syfte att hindra inflödet av oönskade vapen och annan militär materiel. Den senare uppgiften torde vara oundgänglig för att främja stabiliteten i Libanon, men enligt resolutionen är det Libanon självt som bestämmer om den ska ta FN-truppernas hjälp i anspråk eller inte på denna punkt.
Beträffande graden av våld som FN-trupperna får använda sig av säger säkerhetsrådets resolution att trupperna får "vidta alla nödvändiga åtgärder" där de är utplacerade samt har rätt att säkerställa att deras operationsområde inte utnyttjas för fientliga aktiviteter av något slag. Det låter enligt ordalydelsen som ett mycket långtgående mandat för FN-trupperna att använda militärt våld, men uppfattas uppenbarligen inte innefatta en avväpning av Hizbollah. Vidare får FN-trupperna med militära medel försvara och skydda sig själva, annan FN-personal och FN-anläggningar samt humanitära hjälparbetare. I södra Libanon finns som vi sett stora risker för attacker på internationell personal av olika slag.
En sista viktig uppgift för FN-trupperna är att skydda civila som står under omedelbart hot om fysiskt våld. Det är också en potentiellt mycket långtgående uppgift som skulle kunna dra in FN-trupperna i kriget om det återupptas. Det var och är framför allt civilbefolkningen som - helt i strid med folkrätten - som drabbas av striderna.
Världen väntar på att frivilliga träder fram för att bidra till förverkligandet av resolution 1701. EU inklusive Sverige borde rimligen ha svårt att komma undan. Sannerligen lever vi i intressanta tider.
Inger Österdahl | Professor i folkrätt