Den tyska nödlösningen
Den tyska regering som nu bildas med Angela Merkel som förbundskansler och utan Gerhard Schröder speglar en nation som är oenig med sig själv.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Gerhard Schröder inledde reformer som varit till nytta för landet men vågade inte förklara varför de var nödvändiga. Till sist kunde han bara vinna tillbaka väljarstöd genom att framställa sig själv som motståndare till den politik han faktiskt hade försökt föra.
Angela Merkel och kristdemokraterna gick till val på en tydligare reformpolitik, men tvingades backa under valrörelsen. Stora grupper inom det kristdemokratiska partiet har lika svårt som traditionella socialdemokrater att medge att det kan finnas brister i de system som hittills tillämpats.
Både Schröder och Merkel framställde sig på valnatten som vinnare. Men i verkligheten var båda förlorare. Socialdemokraternas valresultat var trots återhämtningen ett av de sämsta någonsin. Kristdemokraterna låg tillsammans med det liberala partiet FDP långt före i opinionsmätningarna men stödet för CDU smälte undan ju närmare valdagen kom. Däremot ökade stödet för FDP som ansågs mer helgjutet reforminriktat — liksom för det vänsterpopulistiska Die Linke, som motsatte sig varje tanke på reformer.
När varken SPD eller CDU kunde bilda en majoritetskoalition återstod till sist bara den möjlighet som nu förverkligas — de två stora partierna får bilda koalition med varandra för att landet över huvud taget ska kunna få en regering. "Den stora koalitionen" får en överväldigande parlamentarisk majoritet och skulle — åtminstone i princip — kunna genomdriva den typ av reformprogram som båda egentligen anser är nödvändigt.
Problemet ligger i de två partiernas självbild och i det opinionsläge som skapat dödläget mellan dem. Båda ser sig som självskrivna regeringspartier och konkurrenten som en motståndare som bör hållas så kort som möjligt. Något verkligt förtroendefullt samarbete är därför svårt att föreställa sig även om låsningarna givetvis minskar genom att Gerhard Schröder nu av allt att döma helt lämnar politiken.
För Angela Merkel är det viktigt att den nya regeringen framstår som kapabel att regera och genomdriva reformer. Hon framstår personligen som en politiker som är ganska opåverkad av kortsiktiga taktiska överväganden. Hon kommer också att mötas av förväntningar om en förändrad ledarstil — som kvinna, naturvetare och uppvuxen i det tidigare Östtyskland har hon erfarenheter som skiljer henne från alla föregångare som tysk förbundskansler.
Det finns alltså faktorer som kan tala för att den nya regeringen, åtminstone under en inledningsfas, kan visa sig besitta mera handlingskraft än vad många skeptiker förutspått. Men räcker det en hel mandatperiod? Om både SPD och CDU egentligen vill bilda regering utan det andra partiet så kommer den ambitionen förr eller senare att slå igenom i den stora koalitionens möjligheter att leverera resultat. Tycker något av partierna — eller båda — att det finns mer att vinna på att profilera sig hårt mot konkurrenten så kan ännu ett nyval följa.