Högsta domstolen gjorde i går det enda rimliga och frikände helt den översättare och serieforskare som åtalats för innehav av barnpornografi. Det betyder rimligen att lagen i fortsättningen kommer att tillämpas med förnuft – domar i Högsta domstolen ska ju vara vägledande.
Det svåra i detta fall gäller dock inte huruvida något övergrepp mot barn har begåtts – så är inte fallet – eller vad lagen egentligen säger. Problemet är att lagen inte är skriven på ett rimligt sätt. Det är det som HD indirekt klargör genom domen i går.
Vad saken gäller i detta fall är nämligen att åtalet gäller teckningar, fantasiprodukter, utförda i den japanska mangastilen. Mangateckningar visar ofta barnliknande fantasifigurer med slanka kroppar och stora ögon, men det är inte fråga om avbildningar av verkliga människor och inga övergrepp mot barn har begåtts.
Distinktionen mellan rena fantasiprodukter och dokumentation av verkliga övergrepp är inte svår, men saknas i lagen. Hade HD hållit fast vid tidigare instansers bedömning så hade vi nu befunnit oss i en situation där domstolarna försöker reglera och värdera människors fantasier – en orimlighet i ett fritt samhälle.
När lagen tillkom infördes i sista stund ett så kallat försvarlighetsrekvisit – innehav av det som lagen definierade som barnpornografi skulle kunna vara tillåtet för till exempel forskare, journalister eller organisationer som arbetar för barns rättigheter. Hade inte detta rekvisit funnits så hade den åtalade denna gång ändå kunnat fällas på en punkt – en av de aktuella bilderna ansågs vara mer realistisk i stilen än de övriga.
Det var givetvis rätt att fria också på denna punkt. Men försvarlighetsrekvisitet upphäver alltså inte det grundläggande problemet. Det är alltjämt tänkbart att en person som inte motsvarar de kategorier som rekvisitet syftar på skulle kunna fällas för innehav av en fantasibild – trots att inget övergrepp av något slag begåtts.
Det är inte en rimlig ordning. Begreppet barnpornografi bör reserveras för material som avbildar eller dokumenterar verkliga övergrepp. Den som vill ha ytterligare argument kan också betänka att om fantasier motsvarande de som fanns på de aktuella mangateckningarna i stället hade beskrivits i ord och tryckts så kan vi räkna med att de hade haft Tryckfrihetsförordningens fulla skydd. Man behöver inte hysa någon uppskattning alls för texter med sådant innehåll för att ändå inse att lagstiftning i denna typ av smakfrågor är orimlig.
Domen friar en person som tidigare dömts till dagsböter, fått sin datautrustning beslagtagen och offentligt fördömts av det bokförlag han tidigare samarbetat med. Troligen förhindrar domen också att just denna typ av åtal väcks i fortsättningen. Men den kan inte i sig undanröja det som är ohållbart i dagens lagstiftning.
Därför bör lagen ändras. En lagändring skulle också ha det goda med sig att arbetet mot barnpornografi kunde inriktas helt och hållet mot verkliga övergrepp genom att rent fiktiva ”brott” kan sorteras undan.