Destruktiv skattepolitik
LEDARE. Värnskatten döps, simsalabim, om till vårdskatt. Så slår man två flugor i en smäll: "klämmer åt", som det så avslöjande brukar formuleras, höginkomsttagare och permanentar en skatt som man tidigare lovat att avskaffa. För vilket politiskt parti i dagens Sverige skulle våga att knysta mot någonting så potentiellt behjärtansvärt som en vårdskatt?
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Nu handlar det om ett paradigmskifte i den socialdemokratiska skattepolitiken. Efter att under några år ha drivit, och berömt sig av, en politik som om än i små steg fört i riktning mot ett sakta sänkt skattetryck är det nu sedan några veckor full back i maskinen, åter till högskattepolitiken.
Statsministern flaggar för höjda kommunalskatter, finansministern "utesluter inte" att progressionen i skatteskalorna kan behöva höjas, d v s att "de rika" tvingas betala mer skatt — vilket också medför höjda marginaleffkter i hela skattesystemet med de destruktiva effekter som det brukar ha i släptåg. Längre satt alltså inte lärdomarna i av marginalskatteeländet från 1960- och 70-talet.
Motiveringen för denna helomvändning är, kort och något förenklat uttryckt, finansminister Nuders berömda "köttberg", alltså det allvarliga demografiska problem som ligger i att allt färre i produktiv ålder i framtiden kommer att tvingas försörja en allt större andel alltmer gamla och vårdkrävande pensionärer.
Dessutom finns i bakgrunden den som det förefaller lika spontana som halsbrytande taktiska bedömningen från partiordförandens sida att socialdemokratin 2006 kommer att tjäna på att gå till val på höjda skatter.
Därav all denna, destruktiva, aktivitet. Finansministern förutskickar en partiutredning som skall granska hela skattesystemet, uppenbarligen med utgångspunkten att hitta sätt att ytterligare öka det som redan är världens högsta skattetryck. Den skall, förstås, inte vara klar förrän efter valet. Det skall inte finnas några konkreta otrevligheter för de politiska motståndarna att hugga på i valrörelsen.
Men den övergripande problemformuleringen, att ett långsiktigt ökat skattetryck är det enda sättet att rädda välfärden, skall uppenbarligen etableras och gnuggas in i god tid.
Mot detta dystra perspektiv är det de borgerliga partiernas plikt att formulera en alternativ, positiv vision.
Vi vet redan sedan 1970- och 80-talet vad ett högt skattetryck och ännu högre marginaleffekter innebär för att hämma dynamik och tillväxtkraft i ekonomin.
Det är hög tid, som riksbankschefen Lars Heikensten påminde om på DN Debatt i går, att diskussionen inriktas på vad som behöver göras för att stimulera drivkrafterna för arbete och företagande.