”Det är inte Gunnar som bestämmer!” Finanskommunalrådet i Uppsala, Gunnar Hedberg (M), ler glatt när hans Allianskolleger vill ta ifrån honom kommandot där på Lycksalighetens ö. Den vackra plätten i Stadsträdgården är inte bara självaste plattformen för valupptakten denna soliga augustidag en månad före valet 2010. Här symboliseras själva Uppsala – en blomstrande stad med låg arbetslöshet, stadd i stark utveckling. En kommun där de styrande vill låta invånarna ta eget kommando över sina livsviktiga val av skola, äldreomsorg och barnomsorg. Mer frihet – och mer ansvar.
Det kan förvisso vara farligt att i en valrörelse blicka bakåt och vara nöjd. Men när Gustaf von Essen (KD) strålar över Uppsalas senaste nöjdhetsindex övertygar han även om sina förhoppningar inför framtiden. Denna gamla politikerräv säger att han sett en hel del.Uppsalas utveckling är slående. Ett paradigmskifte, ett förvandlingsnummer: staden går från ”en myndighets- till en servicekultur”. Von Essen är den enda i gänget som lyckas att retoriskt förmedla Alliansens lanserade framtidstro.
Han förklarar den stora vattendelaren mellan Alliansen och de rödgröna: Alliansen har ”myndigförklarat” invånarna och gett dem valmöjligheter, medan de rödgröna vill styra med kommunala fingrar. Detta är Alliansens svart-vita version som visar på en stark polarisering mellan blocken. Idén med Alliansens paradnummer utmanarrätten – där det står var och en fritt att utmana kommunal verksamhet – är att få fram mer ”prisvärda” verksamheter via konkurrens. Vilket i och för sig är bra – även de kommunala verksamheterna tvingas vässa sig. Tyvärr har utmanarrätten blivit ett rött skynke, vilket har gjort vattendelaren onödigt bred – om den över huvud taget går där Alliansen vill placera den. S och MP är egentligen inte kompakta motståndare till valfrihet.
Felet med utmanarrätten är just att den är så – utmanande. Man hade kunnat öka valfriheten i kommunen på ett smidigare sätt, om man verkligen velat se bredare politisk uppslutning och få till stånd ett hållbart system som överlever maktskiften. Utmanarrätten i kombination med det feltänkta ”vinstkravet” för nämnderna är politiskt klumpigt och antyder snarare en iver att just privatisera än en vurm för mångfald. Men det är ju konkurrensen och valfriheten som är huvudsaken – inte om verksamheten är privat eller offentlig.
Vallöftena från Alliansen är inte särskilt konkreta, vilket dels beror på att det handlar om fyra partier med delvis olika ideologisk grund och med egna agendor. Uppsala ska bli ”landets mest attraktiva” kommun med ”världens bästa skola”. Kollektivåkandet ska ”fördubblas” – men vad ska vi åka med? KD har ju klokt nog lierat sig med de rödgröna om spårvagnar. Och vem definierar vad som avses med ett ”grönt och fint” Uppsala?
Med tanke på att Alliansen faktiskt uträttat mycket på kort tid i Uppsala vill vi även i framtiden kunna stämma av vilka vallöften som hållits, och då kan de inte bygga på valfri tolkning. Dock är det omöjligt att ta miste på att man vill utveckla utmanarrätten. Att utveckla valfriheten är gott nog. Är det Gunnar som bestämmer?