Efter Håkan Juholts vänstersväng håller S-ledaren Stefan Löfven på att ratta tillbaka partiet till politikens mittfåra. Det är inte helt enkelt. Löfven måste i hög grad ännu argumentera utifrån de ramar som sattes i partiets höstbudgetmotion.
Men med tanke på förutsättningarna – man får inte glömma att Löfven är nybörjare inom politiken – gick det riktigt bra i söndagens debatt. Visst märktes det att han inte är lika slipad som de andra, men det behöver inte vara en nackdel. I synnerhet inte när han ställs mot statsminister Fredrik Reinfeldt (M), som i sina sämsta stunder tenderar att framstå som arrogant och alltför säker på sin egen bild av verkligheten. Som när Reinfeldt går till angrepp mot Löfvens utfästelse om en höjd a-kassa och i stället för fram alternativet tilläggsförsäkringar. Med andra ord erkänner han att det finns ett behov av högre ersättning, men motsätter sig att de ska gå via a-kassan. Varför är något oklart. Premien betalas ju av ändå av den enskilde så länge alliansen inte uppfyller löftet om en obligatorisk a-kassa.
Under söndagens debatt fick även småpartierna chansen att visa framfötterna. Det var en chans som FP-ledaren Jan Björklund tog vara på. Det är också nödvändigt. Björklund måste, i likhet med ledarna för de andra småpartierna i alliansen, bli bättre på att visa på sitt partis politiska bredd. Centerns Annie Lööf var ovanligt nedtonad. Hon har ännu inte lyckats leva upp till de högt ställda förväntningarna på henne som partiledare. Inte heller kristdemokraternas Göran Hägglund gjorde något större intryck under debatten. För några år sedan briljerade Hägglund regelmässigt i dessa sammanhang. Nu tycks han ha tappat en del av den gnista, som är nödvändig för att partiet ska sitta kvar i riksdagen efter 2014.
Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt har tvärtom lite väl mycket gnista. Gränsen mellan att låta övertygat engagerad och enbart arg är tunn. Sjöstedt får akta sig för att ge intrycket att han skäller ut väljarna. Men han har fördelen att leda det parti som befinner sig längst ut till vänster bland riksdagspartierna. Med ett tydligt budskap kan han locka till sig väljare som inte gillar att S åter söker sig till mittenpolitiken.
I mitten finns också Miljöpartiet. De har, via sitt ena språkrör Gustav Fridolin, medvetet börjat utmana FP på utbildningspolitikens område. Än så länge kan Björklund bemöta Fridolin men det kan bli svårare närmare valet.
Även Sverigedemokraterna kan få det tuffare. Jimmie Åkesson är ingen dålig debattör, men att skylla i stort sett alla samhällsproblem på invandringen har aldrig varit, är inte och kommer inte att bli trovärdigt. Det är bara tröttsamt.