Både USA och EU tycks nu ha börjat ta sin hand från Hosni Mubarak, Egyptens lame duck-diktator, i hans försök att tillskansa sig ytterligare åtta månader vid makten. EU:s utrikespolitiska talesperson, Catherine Ashton, sade i går att regimen bör ”inleda en verklig och meningsfull övergång nu”, vilket lät som ett eko av hur USA:s president Barack Obama förklarat att förändringen i Egypten ”måste vara fredlig och börja nu”. Nyckelordet är ”nu”.
Efter de senaste dagarnas våld på och kring Befrielsetorget i Kairo börjar den egyptiske presidentens ställning bli omöjlig, sedd ur omvärldens synvinkel – vilket är ironiskt, eftersom just detta våld för Mubarak själv lär framstå som den enda chansen att klänga sig kvar.
För USA och dess allierade handlar kampen inte längre om att rädda Mubarak utan om att bevara andra delar av den egyptiska regimen vid makten. Amerikanska talesmän har flera gånger i uppskattande ordalag talat om den egyptiska armén, samtidigt som man implicit kritiserat Mubarak. Målet är att rädda vad som räddas kan: av sitt inflytande i Egypten och av Camp-David-avtalet med Israel, pelarna för amerikansk Mellanösternpolitik.
Hellre ser man en snabb och ordnad övergång under militär ledning, än en oförutsägbar demokratisering, eller ett blodigt och kaotiskt försök till kontrarevolution från Hosni Mubarak och hans lojalister inom regimen.
Mot den bakgrunden är det svårt att förstå varför västländerna inte tar bladet från munnen och öppet kräver Mubaraks avgång. Det kan vara en osäkerhet om utgången som spökar. Det kan också vara ett sätt stilla övriga allierade diktaturregimers oro. Många egyptier lär dock snarare dra slutsatsen att USA och EU stödjer Mubaraks försök att klamra sig kvar vid makten, också på bekostnad av en lugn men militärledd övergångsfas, och då riskerar det att bli en självuppfyllande profetia.
Det blir inte bättre av att västliga regeringsföreträdare använder fega formuleringar som att ”alla sidor” måste undvika våld, när det ju är helt uppenbart vilken sida det är som tagit till vapen.
Ju förr Hosni Mubarak kan tvingas från makten desto bättre, även om Egypten också fortsatt tvingas leva i militärens skugga. Det är just osäkerheten om Mubaraks möjligheter som öppnat för det pågående våldet. För att stoppa det, och hindra en destabilisering av Egypten i detta känsliga läge, måste både USA och EU bör vara fullständigt tydliga: det är slut nu, Hosni Mubarak.