Det bästa åt soldaterna!
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Men det finns situationer när det är djupt stötande och höjden av omoral att pruta på kravet att endast det bästa är gott nog.
Det handlar om de tillfällen då människor i den allra bokstavligaste mening sätter sina liv och sin hälsa på spel.
Den första svenska internationella insatsstyrkan, ett kompani på 151 man, har just inlett sin utbildning på P7 i Revingehed. Från 9 oktober kommer förbandet att ligga i ständig beredskap för att med ett
dygns varsel kunna flygas till krig och oroligheter över hela jorden.
Det säger sig självt att detta är mycket riskfyllt. När dessa soldater flygs in till någon internationell krishärd är det på allvar. Då handlar det inte längre om någon övning i lumpen med riskminimerande regler och säkerhetsbestämmelser — utan om farlig verklighet. Även om soldaterna sköter sig utmärkt och gör allt rätt, finns ändå risken att någon eller några av dem dör eller skadas för livet, mer eller mindre svårt.
Den verklighet de dimper ner i är helt enkelt så farlig att inte ens den största skicklighet och professionalitet i alla lägen kan utgör en heltäckande garanti för att de skall klara sig helskinnade. Förluster är oundvikliga, vilket ju redan visat sig i Afghanistan, där två svenska soldater dödades i november förra året.
Ingen slutsats kan mot den bakgrunden vara mer självklar än att allt som kan göras för att minimera riskerna för dessa soldater också måste göras.
Och få insikter kan vara mer skakande än den som Svenska Dagbladet avslöjade på nyhetsplats i förra veckan:
IA 06, den nya insatsstyrkan, kommer inte att få bästa tänkbara utrustning. Deras elva stridsfordon är för tunga för flygtransport. De är dessutom av den s k B-varianten, dvs de saknar minskydd och förstärkt pansar.
Modell C av stridsfordonet är däremot anpassad för utlandsuppdrag, rustad för att stå emot minsprängningar och beskjutning. Men Modell C finns inte i tillräcklig mängd och därför tvingas IA 06 att klara sig utan den.
Man kan undra hur regeringen ser på denna fråga. Som så ofta när det handlar om obehagligheter lyser det ansvariga statsrådet, i det här fallet försvarsminister Leni Björklund, med sin frånvaro. I säkert skydd bakom sin pressekreterare meddelar hon att "Försvarsmakten inte framfört några synpunkter på frågan".
Är det för mycket begärt att statsrådet själv bildar sig en uppfattning och framför den? Det är ynkligt att skylla ifrån sig på Försvarsmakten. Det är juregeringen, som sig bör, och inte Försvarsmakten som utformar försvarspolitiken. Då måste regeringen också ta ansvaret för de problem som uppstår.