Den franska inmarschen i norra Mali var snabbt avklarad. På två veckor hade ”Operation Serval” tvingat ut islamistgerillorna ur Timbuktu och Gao, och nu fortsätter man norrut. Därmed inte sagt att slaget är vunnet. Ansar al-din, MUJWA, och de övriga miliserna har retirerat ut i öknen, inte försvunnit. De kan driva sitt heliga krig länge till. All långsiktig västlig närvaro lär bli en magnet för djihadister både i och utanför regionen, och även grannstaterna riskerar att sättas i gungning av det växande kaoset. Mauretanien svajar sedan tidigare, Niger vacklar; Algeriet har lidit ett svårt terrordåd i interventionens spår.
Trots alla problem var det antagligen rätt att intervenera i norra Mali. Problemet var inte främst islamisternas övergrepp – det går att hitta ännu värre förbrytare på kontinenten – utan att de höll på att destabilisera hela Sahelområdet.
Mali var på väg att slutgiltigt brytas isär, och pakten med al-Qaida och andra extremister hotade både grannländerna och stater på längre avstånd. Att låta talibanemiratet i norra Mali konsolideras ostört hade varit det sämre av två dåliga alternativ.
Vad som däremot är problematiskt är den självklarhet med vilken interventionslotten föll på Frankrike. Eller snarare – hur regeringen i Paris utan att blinka antog att det var Frankrikes plikt och privilegium att upprätthålla ordningen i tidigare Franska Västafrika.
Frankrikes utrikespolitik handlar, som de flesta staters, om att trygga egna intressen. Regeringen i Paris må tala vitt och brett om demokrati, men ger starkt stöd till åtskilliga afrikanska diktatorer, från Mohammed VI i Marocko till Faure Gnassingbé i Togo. Att Frankrikes statsintressen för en gångs skull råkade sammanfalla med Malis, och grannländernas, förvandlar inte den franska armén till någon välgörenhetsinrättning.
I våra dagar talar vi mindre om statssuveränitet, mer om gränsöverskridande solidaritet. Det är inte dåligt. Men ”rätten att beskydda” riskerar också att bli ett fikonlöv för starkare staters kanonbåtsdiplomati – USA i Mellanöstern, Kina i Sydostasien, Frankrike i Västafrika. Det är ett svårlöst dilemma. Fattiga stater kommer alltid att vara beroende av rika.
Ofta är det just de gamla kolonialherrarna som står bäst placerade att hjälpa till, men då sker det till priset av en ytterligare underminerad självständighet.
Reellt oberoende kan i slutändan bara komma genom ekonomisk utveckling, men en väg framåt stavas regionalt samarbete. Den dag när organisationer som Afrikanska unionen (AU) och västafrikanska ECOWAS själva kan leda och lösa krisinsatser blir det svårare för stormakterna i norr att finna ursäkter för ännu ett ingripande. Den dagen, och inte förr, börjar den afrikanska kampen för självständighet närma sig slutet.