Frånvaron av frihandel är en av den globala ekonomins stora paradoxer. Alla vet att både det egna landet och omvärlden tjänar på att tullar tas bort och handelshinder monteras ner. Enkelt uttryckt är det bättre att länder ägnar sig åt det de är bäst på och att handla med varandra, än att försöka göra allt själva.
Ändå fortsätter världens länder att, i varierande grad, skydda sin inhemska produktion. Ingen ifrågasätter hur mycket EU:s inre marknad har betytt för medlemsländernas tillväxt, eller hur viktigt det amerikanska frihandelsavtalet Nafta har varit för USA:s ekonomi. Ändå saknas ett frihandelsavtal mellan EU och USA.
Men inom två år kan världens två största ekonomier förenas i en inre marknad. EU:s handelskommissionär Karel de Gucht hoppas att just det blir följden av att EU och USA nu vill försöka teckna ett frihandelsavtal. Det är egentligen inte tullarna som är det största hindret i handeln mellan EU och USA. De ligger ofta bara på några procent i vardera riktningen. Däremot är det de olika regleringarna av handeln, till exempel vad det gäller säkerhet och hälsa, som ställer till det.
Att helt harmonisera reglerna i USA och EU:s 27 sinsemellan olika medlemsländer är omöjligt. Förhoppningsvis kan ett frihandelsavtal dock åstadkomma rutiner för en ömsesidig förståelse för respektive regleringar och ett system för att hantera dem. Karel de Gucht exemplifierar med bilindustrin. Om de skilda säkerhetsreglerna för bilar kunde samordnas, skulle exportkostnaderna för branschen sjunka med mellan 10 och 20 procent.
Det är lätt att se hur den europeiska och amerikanska ekonomin skulle påverkas positivt om avtalet blir verklighet. Enligt EU-kommissionens beräkningar skulle ett avtal öka tillväxttakten på bägge sidor Atlanten med kring 0,4-0,5 procentenheter, tillräckligt för att många hårt prövade europeiska länder skulle kunna byta recession mot en växande ekonomi.
Ett avtal av det här slaget får också globala konsekvenser. EU och USA är världens två största ekonomier, tillsammans står de för en tredjedel av världshandeln. Finanskrisen 2008, den efterföljande skuldkrisen och lågkonjunkturen har underblåst protektionistiska stämningar. I arbetslöshetens och konkursernas spår har stödet för att skydda inhemsk industri ökat, trots att det inte är vägen framåt för den globala ekonomin.
Men om EU och USA kommer överens om att montera ner sina handelshinder mot varandra, sänder det en kraftfull signa till resten av världen. Och inte heller de stater som av politiska skäl förhåller sig avvaktande, kan bortse från vilka konsekvenser det får när halva världsekonomin beslutar sig för att genomföra ett projekt som ger dess tillväxt en stor skjuts i rätt riktning.
Vågar EU och USA trotsa sina egna protektionistiska särintressen och gå före, blir det i ett slag lättare för resten av världen att följa efter.