Åter diskuteras public service-företagens framtid. Avtalen med staten ska förnyas till 2013 och en riksdagsmajoritet finns nu för att ompröva den traditionella finansieringsmodellen med licensavgifter.
Bör vi alls ha kvar allmännyttiga företag för radio och television när tekniken möjliggör en mångfald som tidigare inte var tänkbar? Svarar man nej är saken enkel, i alla fall på ytan. Svarar man ja så måste man också på allvar tänka igenom ett antal följdfrågor, om statens roll, om finansiering och typ av programutbud.
Public service behövs också i den nya medievärlden. Det är sannolikt att rivaliteten mellan företag med olika förutsättningar och uppdrag vidgar mångfalden och stärker yttrandefriheten. Det är också med största säkerhet så att i ett land av Sveriges typ så är starka public serviceföretag vid sidan av kommersiella aktörer en garant för bra barnprogram, kulturprogram på det egna språket, kvalificerade dokumentärer och seriösa och granskande samhällsprogram.
Det resonemanget bör också leda till ännu en slutsats: Det finns ett samband mellan bredd och kvalitet. Intressanta personer – artister, författare, debattörer – söker sig till kanaler med bred publik. Därför bör public service-företagen inte förvandlas till exklusiva nischkanaler för hotade konstarter utan behålla sitt breda tilltal.
Vill man ha detta så måste det betalas. Och det är viktigt att finansieringen är sådan att företagen inte blir beroende av intäkter av enbart ett slag. Bara sponsorintäkter blir riskabelt. Detsamma gäller om licensavgifter och intäkter från kommersiellt håll ersätts av direktfinansiering via statsbudgeten. Men när kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth tycks vilja ta bort sponsringsmöjligheten är avsikten av allt att döma att uppdraget för public service ska begränsas och utbudet göras smalare. Det bör övriga allianspartier avstyra.
Public service-företagens verksamhet kan utvecklas och licenssystemet göras om. SVT:s vd Eva Hamilton beskrev i DN i tisdags hur arkiven kan öppnas och fler program göras tillgängliga över nätet. Men nio av tio hushåll som har tv betalar avgiften också utan sådana förändringar.
Hamilton vill att regeringen utreder en modell med en månatlig avgift för public service-material, utan integritetsstörande koppling till kontroll av tv-innehav. Modellen ska införas i Tyskland och övervägs i flera länder.
Hur systemet än konstrueras så är det viktigt att det är företagen själva och inte Skatteverket som tar in avgifterna och att anslagen till radio och tv inte ska vägas mot andra utgiftsposter i statens budget. Det finns inte heller några garantier för att inte en direkt statlig finansiering, i ett annorlunda samhällsklimat, skulle kunna öppna för politiska påtryckningar.
Men sådant händer väl inte i pålitliga demokratier? Det vet vi inte i förväg. Winston Churchill stängdes under oppositionsåren på 30-talet ute från BBC.