Det centraliserade universitetet
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.
Vad jag syftar på är en ökad centralisering över forskningens innehåll. Ibland, som i forskningsproppen, sammanfaller centralisering och politisering. Men centraliseringsambitionerna framträder ofta i förklädnad.
"Ökat forskarstyre", "mer inflytande för universiteten" eller "konkurrens" är populära kostymer. Men låt er inte luras. Det är i själva verket viljan att centralisera som i stor utsträckning ligger bakom.
Den yttersta formen av centralisering är förstås att det, som föreslagits i forskningsproppen, är utbildningsdepartementet självt som avgör vilka lärosäten (inte enskilda forskare) som det "strategiskt" ska satsas på. Storskaliga forskningssatsningar som de prestigefulla Linnéstöden söks heller inte av enskilda forskargrupper eller forskare utan av universitetsledningen (rektorerna).
Därmed är det ledningen som väljer ut vilka som överhuvudtaget ska få söka. En lika magnifik som effektiv centraliseringsprocess som forskarvärlden glatt underkastar sig. Men en nivå finns fortfarande kvar: universitetsinstitutionerna. Hur ska prefekt och institutionsledning få någon styrsel på den verksamheten?
Simsalabim: Ett nytt sätt att beräkna och synliggöra kostnader för enskilda forskningsprojekt på institutionsnivå som börjar gälla 2009 i Uppsala men som tydligen tillämpas redan på andra lärosäten kan komma att utgöra svaret.
För att forskningsprojekten ska kunna bära upp "stödverksamheten" vid universiteten måste nämligen institutionerna nu välja vilka projekt som ska "sponsras" med extra medel från universiteten
centralt (pengarna räcker inte till alla, och de externa anslagen är för magra). Centralisering som ett brev på posten: någon måste välja vilka det ska satsas på. Vad ligger närmare till hands än prefekt och styrelse?
För inte så länge sedan rådde enighet om att en kreativ verksamhet som forskning bygger på en decentraliserad organisation. Hur kunde det bli så här?
Nuvarande statssekreteraren i utbildningsdepartementet har en bakgrund i universitetsförvaltningen där centralisering är en naturlig drivkraft. Den liberale forskningsministern har föga insikter i hur universiteten fungerar inifrån. Posten som universitetsrektor har alltmer börjat utgöra krönet på en karriär inom forskningsbyråkratin, där strävan efter ökad centralisering är given. Per Eriksson, tidigare GD på Vinnova, är till exempel Lunds universitets nya rektor.
Forskningsbyråkratin är idag en kraft på frammarsch. Men dess logik är inte alltid forskningens.