Det eviga hatet
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Skälen är åtminstone två. Det ena är att ett stort antal människor tycks definiera begreppet svensk på ett sätt som utesluter judar — och förmodligen också muslimer, katoliker, svarta, romer och en rad andra grupper. Det andra är att det finns en möjlig resonansbotten för politiker som vill spela ut en motståndares etniska eller religiösa bakgrund som ett argument för att inte rösta på henne eller honom.
Brås och Levande historias undersökning bygger på intervjuer med nära 3 000 personer mellan 16 och 75 år och kommer under året att följas av dels en undersökning av fördomar mot muslimer, dels en undersökning av fördomar om homosexuella. Sannolikt är det dessa tre typer av gruppfördomar som i dag är vanligast i Sverige. De är alla lika förkastliga, men därför inte identiska.
Många års erfarenhet visar att den typ av fobier och fördomar som i dag är farligast för dem som drabbas är homofobin. Homofobi har troligen alltid förekommit, men många menar att den snabba utvecklingen mot ökad tolerans i länder som Sverige under senare år också har skärpt de homofobiska föreställningarna inom vissa grupper.
Islam har intill ganska nyligen varit en ovanlig religion i Sverige och islamofobin är i den meningen ett ganska nytt fenomen. Det finns skäl att frukta att många inom både medier, politik och rättsväsende ännu inte har lärt sig att känna igen nedsättande och kränkande påståenden om muslimer som grupp.
Antisemitismen har av flera skäl en särställning i västvärldens historia. Religiöst motiverad judefientlighet har funnits inom Europas kristna kyrkor i 2 000 år och har aldrig helt försvunnit — samtidigt
som det också är sant att många kristna ledare genom århundradena tydligt tagit avstånd från hat mot judar. En motsvarande religiöst grundad judefientlighet ingår däremot inte i islams traditioner — den antisemitism som ändå finns förefaller i allt väsentligt vara en modern import från Europa.
Medan kristendomens inflytande i västvärlden avtagit har judefientligheten bestått och uppdaterats för att passa nya förhållanden. Ett genomgående drag i den antisemitiska traditionen är just dess kombination av seghet och flexibilitet — den beskyllning existerar knappast som inte någon gång klistrats fast just vid "judarna". Är de inte ansvariga för kapitalismen så är de ansvariga för kommunismen, sprider de inte pesten så sprider de aids. I den idéhistoriska forskningen talar man om "sega tankestrukturer" som tycks existera nästan oavsett hur samhället utvecklas och vilka idéer som i övrigt ligger i tiden.
Nazisternas antisemitism motiverades med förvrängda "biologiska" argument och ledde till slutsatsen att mänskligheten bara kunde räddas från undergång om judarna — alla judar — utplånades från jordens yta. Förintelsen under andra världskriget var inte unik i sin omfattning och bara delvis i sina metoder, men var däremot utan motsvarighet i sin ideologiska motivering. Men att nazismens världsbild i dag kan vara omöjlig att marknadsföra i stor skala betyder dessvärre inte att antisemitismen har försvunnit. De "sega tankestrukturerna" finns kvar och det är naivt att tro att Sverige skulle vara annorlunda än andra länder.
Sveriges problem är i stället att det varit så lätt att förtränga denna sanning eftersom vårt land aldrig drogs in i andra världskriget och någon uppgörelse med antisemitiska föreställningar efter kriget aldrig ägde rum. När antisemitismen i
vår tid manifesteras på nytt under nya politiska förutsättningar känner må¨nga inte igen den.
Därför är det inte heller säkert att det hjälper med de i och för sig lovvärda och nödvändiga informationssatsningar som sker þf>t ex i skolorna. Om kopplingen mellan massmorden under kriget och de "sega tankestrukturerna" inte klargörs så stannar upplysningen på halva vägen.
Det öppna och demokratiska samhället hotas inte bara av uttalade rasister. Aningslösheten kan vara ett ännu större problem.