Håkan Juholts avgång och Socialdemokraternas djupa kris och interna stridigheter har de senaste dagarna lagt beslag på hela det inrikespolitiska medieutrymmet. Och så lär det förbli en lång tid framöver.
Partiets verkställande utskott har ännu inte meddelat vem som ska ersätta Håkan Juholt eller hur det ska gå till. Men det är inte bara det största oppositionspartiet som upplever tuffa tider.
Till listan över krisande partier bör även tre av fyra regeringspartier läggas. I Kristdemokraterna pågår en infekterad ledarstrid, Centern väntar förgäves på en Annie Lööf-effekt i opinionen, och Folkpartiets opinionssiffror är lika låga nu som när Lars Leijonborg avgick. De två förstnämnda partierna har tidvis balanserat kring fyraprocentsspärren, KD ofta parkerat under den, men även FP har tappat mycket stöd.
Det är alltså inte bara Socialdemokraterna som måste finna sin plats i ett sedan flera år tillbaka förändrat politiskt landskap. De tre mindre borgerliga partierna står inför samma uppgift. På kort sikt handlar det om att inte ramla ut riksdagen, på lite längre sikt om partiernas existensberättigande. Kristdemokraterna är svagast, men även Folkpartiet och Centern har haft svårt att hävda sig på ett allt trängre politiskt mittfält.
Så länge som socialdemokratin är handlingsförlamad och regeringen är försiktig på gränsen till initiativlös förvärras de tre mindre regeringspartiernas ställning ytterligare. Om det inte finns ett ledande oppositionsparti att bryta sina idéer mot, reduceras Jan Björklund, Annie Lööf och Göran Hägglund till blott fackministrar för en regering som tappat reformtempot.
I ett sådant läge finns det inte medieutrymme, eller medborgarintresse, för så många fler statsråd än Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Opinionssiffrorna blir där efter.
Vem det än blir som tar över Socialdemokraterna och hur processen än går till, bör främst Folkpartiet och Centern därför ägna sig åt självrannsakan. I alla fall om de bryr sig om sina egna partier och vill driva en liberal linje i en regering som annars riskerar fastna i idélös allmänborgerlighet.
Det finns nämligen ett stort värde i olika perspektiv och en gräns för hur stora Moderaterna kan bli. Utgången av riksdagsvalet 2014 och den tillträdande regeringens sammansättning och fokus är därför i allra högsta grad beroende av en uppryckning för de mindre allianspartierna. Annars kan det mycket väl bli ett maktskifte också med ett idéfattigt och historiskt svagt S. Eller ytterligare fyra år av defensivt borgerligt regerandet.
Varken det ena eller det andra är ett drömläge för Jan Björklund och Annie Lööf. De borde ta fasta på det och agera därefter.