I juni enades USA, Storbritannien, Japan, Tyskland, Frankrike, Italien, Kanada och Ryssland om att 18 länder, varav 14 i Afrika, skulle befrias från sina skulder. Nu ska Afrika stå i centrum för morgondagens möte.
Det är inte fråga om att skulderna ska efterskänkas rakt av. Tvärtom sker det etappvis och enligt en tydligt fastlagd plan för hur pengarna ska användas. Detta efter dåliga erfarenheter av tidigare skuldavskrivningar, då pengarna i många fall bara försvann.
Varför är Afrika fattigt? Medan Asien tagit stora språng framåt ekonomiskt har utvecklingen i Afrika söder om Sahara gått baklänges. Medellivslängden, som under några år ökade är nu tillbaka på 45 år, samma nivå
som 1975. BNP per person har i Afrika sjunkit sedan 1975 samtidigt som den har stigit kraftigt i Asien.
Allt är kolonialmakternas fel, anser till exempel Zimbabwes president Mugabe, som själv har lyckats skapa hunger i sitt eget land, som tidigare exporterade livsmedel. Men kolonier fanns också i Asien. Och nu har de flesta afrikanska länder varit fria omkring ett halvt sekel. Kolonialväldet kan inte vara orsaken till de senaste decenniernas tillbakagång. Dåliga politiker och tjänstemän är en mer sannolik förklaring.
Afrika lider brist på investeringar. På grund av korruption, våld och i många fall krig vågar investerarna inte satsa. Det finns många afrikaner som har sina besparingar i andra världsdelar. Det faktum att de inte vågar ta hem dem visar hur illa det är ställt.
Korruptionen finns överallt. Den har bidragit till att bistånd i många fall bara försvunnit. Okunniga biståndsgivare har förvärrat situationen. Gåvor i form av varor har lett till att landets egen produktion av dessa varor helt upphört eftersom de inte kunnat konkurrera med gratisvarorna. Pengar har givits till onödiga jätteprojekt för att stärka givarnas ego.
Ett stort hinder för utvecklingen i fattiga länder är rika länders protektionism. EU:s höga skydd för sina jordbruksprodukter är ett praktexempel. Samtidigt som unionen dumpar priserna på världsmarknaden för att bli av med överskotten försvårar man därmed för de fattiga ländernas export. Trade, not aid, formulerades en gång ett av de fattiga ländernas allra viktigaste krav. Handel, inte bistånd, alltså. Det är också många ekonomers råd.
Den internationella handelsorganisationen WTO har försökt uppnå bättre villkor för de fattiga ländernas handel. EU och USA har bråkat och tidvis har det sett ut som om förhandlingarna skulle misslyckas. För närvarande förefaller det i alla fall som om det skulle gå framåt, om än långsamt.
Hälsan är ett biståndsområde med vissa framgångar. Priset på aidsmedicin har gått ned till 150 dollar per år från tidigare 10 000 dollar. Men också 150 dollar är för mycket för många fattiga afrikaner.
Behoven är skriande.
Flodblindhet, en otäck sjukdom som ofta leder till blindhet, har kunnat stoppas genom besprutning, vilket räddat synen på 600 000 människor och öppnat upp stora odlingsbara arealer, berättar tidskriften The Economist. Ett mycket lyckat exempel på bistånd.
Det saknas medicinsk forskning som just inriktas på Afrika och de speciella förhållanden som gäller där. Afrika skulle exempelvis behöva mediciner som är riktigt billiga, som inte kräver kylning vid transport och som inte förutsätter sprutor. Sådant finns inte i dag.
Att behoven i Afrika är gigantiska behöver ingen tvivla på, inte heller på att det är komplicerat att ge hjälp som verkligen blir effektiv och får långsiktigt positiva effekter. Moçambique och Ghana är
goda exempel.
Att "förpassa fattigdomen till historien" går förstås inte, men vi måste i alla fall försöka hjälpa Afrika att hjälpa sig själv.
Gunvor Hildén
fristående kolumnist
fristående kolumnist