Pressfriheten i Ryssland sitter allt trängre. Avskedandet häromdagen av den ryske tv-journalisten Leonid Parfjonov är ännu ett i raden av många oroande tecken under de senaste åren.
Parfjonov var programledare i tv-kanalen NTV:s ledande nyhetsmagasin. NTV, som startades 1993, var den första privata och oberoende ryska tv-kanalen. Under sina första år präglades den genomgående av uppkäftighet och hårt slående samhällskritik. Den ägdes av en av de rikaste och på den tiden mäktigaste s k oligarkerna, Vladimir Gusinskij. Men för tre år sedan tvingades han överlämna NTV till det statliga energibolaget Gazprom, och sedan dess har NTV blivit alltmer lik de övriga två gentemot Kreml underdåniga nationella tv-kanalerna.
Parfjonovs nyhetsmagasin har i viss mån utgjort ett undantag. Han har inte väjt för att ta upp för makten i Kreml obekväma frågor, varav den obekvämaste är Tjetjenien. Den akuta orsaken till att han fick sparken var en intervju med Malika Jandarbijeva, änka efter den tidigare i år i Qatar av ryska agenter mördade tjetjenske expresidenten Jandarbijev.
I ett uttalande från författarorganisationen Rysslands Pen-center betecknas avskedandet av Parfjonov som "ett led i förvandlingen av Ryssland till en polisstat". Det förefaller vara en träffande beskrivning av läget.
Det finns fortfarande pressfrihet i formell mening. En censur av det slag som fanns på sovjettiden, då makten styrde varje ord som trycktes, är kanske inte ens särskilt sannolik. Det utkommer fortfarande dagstidningar med stort utrymme för kritik mot den officiella politiken.
Men de högkvalitativa dagstidningarna har små upplagor och begränsat inflytande, som knappast sträcker sig utanför de intellektuella kretsarna i Moskva och S:t Petersburg. Det är de tre nationella tv-kanalerna som kan få genomslag för samhällskritik.
Dessa tv-kanaler kontrolleras i praktiken sedan några år av Kreml, vilket i allt högre grad förvandlat dem till servila språkrör för makten. De mycket snäva gränserna för yttrandefriheten är markerade, resten tar självcensuren hand om. De oberoende tidningarna kan få vara kvar som ett demokratiskt fikonlöv att visa upp för världssamfundet. Skulle de börja gala för högt kan makten alltid hitta medel för att tysta dem.
Alla hoppas att demokratin skall växa sig stark och stabil i Ryssland. Men förhoppningarna får inte slå över i önsketänkande.
När tecknen på att utvecklingen går bakåt blir allt fler måste världssamfundet reagera med kraft, bland annat för att skydda och visa solidaritet med Rysslands kämpande demokrater.