Han är den partiledare som har högst förtroende av samtliga (senast i Novus 14/8) och i debatt efter debatt får han högst betyg av deltagarna (senast i TV 4 på måndagskvällen). Ändå går hans parti i motsatt riktning, med under 17 procent i de två senaste mätningarna.
"Rysarnivå", skrev Expressen i mars i fjol när Moderaterna noterade 16,6 procent (Demoskop). När bilan föll över Anna Kinberg Batra i augusti låg partiet kvar på cirka 17 procent, medan hon personligen verkligen hade ett förtroende på rysarnivå då endast sex procent ville se henne som statsminister (DN Ipsos 22/8 2017). För efterträdaren Kristersson är det i någon mening tvärtom, man gillar honom men ogillar partiet. Vad är det som gått fel?
Det är knappast någon politisk sakfråga, och knappast den ständigt närvarande frågan om relationen till SD efter valet. Om SD har han åtminstone inte varit mindre tydlig än tidigare. Det måste vara något annat som gör att förtroendet för partiet gradvis eroderar. Kanske var det oförmågan att sätta ned foten när riksdagsledamoten Hanif Bali poserade med automatgevär på en skola, och "skämtade" om att spränga Sveriges största morgontidning? Det är nog få som tror att Kristersson inte skulle ha velat markera hårt mot detta.
Slutsatsen blir i så fall att han inte fick, att "partiet" hindrade honom. Han har visserligen det yttersta ansvaret. Men om han var bakbunden kanske man ändå väljer att straffa partiet. Det verkar onekligen så. För Stefan Löfven väntar en rysare på fredag i slutdebatten, för Kristersson kommer rysaren i stället på söndag.