Det goda arbetet
Kan påfrestningarna på den svenska välfärden bli större än de har varit de senaste tio femton åren, med offentliga utgiftstak och sparbeting på nästan varje område?
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Huvudproblemet är enligt Wetterbergs analys att allt för få kommer att arbeta i förhållande till vad välfärden kräver. Ingen kan gärna säga emot. Några enkla demografiska iakttagelser räcker för att inse att välfärdspolitiken om ett par decennier kan stå inför problem som får allt vi är vana vid hittills att förblekna.
Om ett land har höga födelsetal under några år så är det en säker förutsägelse att födelsetalen åter kommer att vara höga cirka 25 år senare. Samtidigt kan man också vara säker på att antalet allt mer vårdkrävande äldre kommer att öka kraftigt ungefär 75 eller 80 år senare.
De stora årskullarna från 1940-talet lämnar under de närmaste tio till femton åren arbetsmarknaden och blir med tiden just gamla och vårdkrävande, samtidigt som inflödet till arbetsmarknaden under samma period är litet. Dessutom vet vi att barnen till dem som föddes under den senaste babyboomen ungefär vid denna tid kommer att vara på väg genom utbildningsväsendet.
Den utveckling vi kan se framför oss är inte unik — tvärtom finns naturligtvis en viss regelbundenhet över tiden i befolkningstalens svängningar. Men det gör inte problemen mindre när de kommer. Ska välfärden kunna tryggas i ett långt tidsperspektiv så måste trygghetssystem, skattepolitik, utbildningspolitik och mycket annat ses över med det uttalade målet att dels öka produktiviteten, dels öka utbudet av arbetskraft.
Många kommer att hänga upp sig på Wetterbergs konstaterande att vi borde arbeta till 70 — i stället för till dryga 60 där dagens verkliga pensionsålder i genomsnitt ligger. Och det är sant att dagens arbetsliv ofta
är sådant att många känner sig utslitna långt före pensionsåldern. Men detta är naturligtvis främst av allt ett argument för att förändra arbetslivet så att fler kan, vill och orkar fortsätta att göra en insats.
Det viktiga är inte om den faktiska pensionsåldern i genomsnitt kan höjas med ett, två eller fem år utan själva inställningen till arbete. Rörlighet på arbetsmarknaden, öppenhet för kvalificerad arbetskraft utifrån, spar- och försäkringsformer som underlättar för människor att starta om eller pröva nytt är bara några exempel på de åtgärder som Wetterberg föreslår och som är minst lika väsentliga som en översyn av pensionsreglerna.
Det paradoxala är att så många förslag som cirkulerar i debatten pekar åt rakt motsatt håll: s k övergångsregler för arbetskraft från nya EU-länder, sextimmarsdag med oförändrad lön, friår eller medborgarlön har alla det gemensamt att de minskar utbudet av det vi behöver allra mest, nämligen arbete. Ofta beskrivs sådana förslag som om de vore ett uttryck för solidaritet och hög moral. Men välfärdens grundläggande moralregel är att vi alla behöver varandras arbete.